Hej igen! Var nära å krisa ihop ett tag, men nu är det bättre. Det är så frustrerande att ständigt få klagomål och att möta den aldrig sinande strömmen av folk på kvällar när väntetiden till doktor redan är bortom all rim och reson. De flesta patienter är på akuten i 5-8 timmar. Fatta hur många nya som hinner komma på den tiden.. Och jag har oroat mig för alla som blir sjuka i sommar, när vårdkrisen nått den där punkten då allt rasar ihop. Ville så gärna att landstingen och Sverige skulle försöka vända sköterskebristen och öka antalet vårdplatser medan tid fanns. På nåt konstigt sätt fick jag för mig att det fanns nåt jag kunde göra för att driva igenom de små förändringar som vi alla vet behövs. Jag har insett nu att jag kan tjata mig blå med enkla förslag till landstingsledningen och extraknäcka tills jag går sönder, men det förändrar inget. Sverige vill inte vakna. Inte än.
Så. Jag har slutat att svara i telefonen och rädda situationen när det krisar pga slimmad bemanning, slutat ha dåligt samvete, slutat försöka peppa landstinget att agera. Jag tränar, äter ordentligt och extra eftersom kroppen ständigt är stressad på turboväxeln och hoppas att jag håller till semestern. Jobbet har varit så tungt det senaste halvåret, så orimligt stressigt med det kraftigt ökade patientantalet att allt plötsligt handlar om jobbet, överlevnad och om att undvika sjukskrivning. Jag gjorde ett dagpass förra veckan, mitt första på ett år eller mer - och var helt förbluffad över hur mycket ork och tid jag hade när jag kom hem. Är det så medelsvensson har det - paradiset? Ork kvar är en utopi för mig som nästan uteslutande jobbar kvällar, då vår belastning är som störst. Efter ett kvälls- eller nattpass på akuten går du hem så fysiskt utmattad att du inte ens orkar räta på ryggen och fötterna är så ömma att jag rullar ihop dem för att avlasta trampdynorna. Oftast har jag inte suttit ner mer än under lunchrasten. Så mentalt slut av ett orimligt ansvar över liv och död, av extrem stress och av alla elaka och ironiska påhopp att det känns som att jag aldrig mer vill sticka huvudet utanför dörren och ibland kan jag inte för mitt liv minnas var jag parkerat.
Vi är de som vårdar intensivvårdspatienterna de första 3-4 timmarna, den mest kritiska tiden. Fast vår personaltäthet/patient är en bråkdel av deras och medan vi samtidigt bedömer nya patienter och tar emot klagomål från dem som kunde ha väntat två dagar till, men som är arga för att de inte får träffa läkaren förrän efter 6 timmar. Vi är frontlinjen som tvingas ta ansvar för primärvård, brist på vårdplatser och material. Den senaste veckan har den värsta pressen lättat hos oss (förutom beredskapsläget då sex brandskadade kom samtidigt). Ingen av oss vet varför det plötsligt är bättre. Vad vi vet är att det är tillfälligt. De senaste åren har det blivit värre och värre i en snabb takt. Men vi är konstiga, vi anpassar oss så snabbt. Vi skrattar, njuter, skämtar åter med ambulansarna, tar extra bra hand om de patienter vi har så länge och passar helt enkelt på att hämta andan. Fast egentligen har vi ändå mer patienter nu än för ett år sen, med samma bemanning. Nu ser jag fram emot sommaren igen - utan ångest. Min semester är min. Landstingets brist på initiativ och ansvar är inte mitt problem. Jag överlever, går inte sönder fast jag vacklat på gränsen tre fyra ggr de senaste åren. Det har blivit vardag. Och jag älskar fortfarande mitt jobb. Mitt jobb är halva mitt liv och går det fortsätta i höst så är jag lycklig.
