Åh, vilken dag. Förkyld. Tung och trögtänkt. Och sen händer det. Ett riktigt sjukt barn. Anafylaxi, Den Ultimata Skräcken. Barnjouren kommer inte hinna ner. Du chockar dig själv när omställningen sker. Alter egot tar över. Allt du nånsin lärt dig finns där, lättillgängligt. Allt är knivskarpt. Självklart. Du kliver ur din tankspridda eftertänksamma personlighet och blir proffs ut i fingerspetsarna, du är blixtsnabb, erfaren, trygg och modig. Matten sitter som ett smäck, händerna är stabila som aldrig förr. Du räknar ut den ovana dosen och kontrollerar den 3 ggr på 2 sekunder, sticker utan att tveka en spruta i det mjuka barnlåret, sen en grov kanyl i den lilla armen utan att du ens reflekterar över att det är din enda chans. Du ser tveklöst in i ögonen på barnet som har panik över att hon inte kan andas och ler lugnande medan du täcker hennes näsa, mun och napp med en mask med syrgas. Du vet exakt hur du ska göra för att få henne att lita på dig. 3 år. Fast det vet du inte då, du vet inte ens hennes namn. Det får komma sen. Den nödvändiga kontakten i blicken finns där, vi känner varandra på ett märkligt, undermedvetet plan.
Oron i barnjourens ögon när hon kommer, du räknar ut doserna själv för att avlasta tills hon tagit in allt, andats färdigt, hon är säker och skärpt efter några få minuter. Du småpratar under tiden lugnande med mamman som börjar förstå att det är allvar. Du blir nån som du aldrig trodde du kunde vara, en fuck-ng TVhjälte. Fast det vet du inte då, då agerar du bara. Pratar lugnt och lågmält, stänger av all hotfull empati, stänger av ljudet av larmande apparater, tänker som en dator - felfritt utan rädsla och ett steg före - agerar utan tvekan, räddar liv. Efteråt utom synhåll, då skakar du. Skakad av vad som kunde ha hänt och av den du blev, den du inte visste fanns därinne, den som till och med fungerar klockrent när det är ett litet barn. Du är lättad. Imponerad och stolt över dig själv. Men hur kunde du? Hur kunde du stänga av alla känslor och bara fungera och kalkylera mitt i det som borde skrämma bortom vett och sans, sticka nålen som anpassats för vuxna i det mjuka låret och i den lilla runda armen utan nån tvekan och hänsyn? Hur kunde du bara vara så kall - smärtan kommer som en våg efteråt, du gjorde henne illa. Är du känslokall, utan empati? Hur är det ens möjligt att stänga av så där? Det kramar till i bröstet, i hjärtat, i allt som är mänskligt. Hur kan du ens veta så säkert att kontakten du och barnet hade var verklig när det egentligen inte är logiskt med så ögonblicklig tillit? Du vill bara gråta, mest av lättnad, du är hög av adrenalin och av stolthet. Allt gick bra. Men ont gör det att veta att du inte hade tid för bedövning och de förklaringar som en treåring behöver. Fast nu har hon ju tid, kanske sjunker det in i min skalle imorrn. Hon har tid. Hon fortsätter finnas. I livet. Och taggen i mitt hjärta bäddas in. Snart. Och det är ju just för detta jag älskar mitt jobb. Det är just för dessa ögonblick som vi alla fortsätter hålla oss på tå, dygnet runt.
