Akuten är aldrig vardag

I morse drack jag mitt kaffe. Väntade på att ha medarbetaresamtal. Väntade på att ha A-HLR träning (hjärtlungräddning med läkemedel och defibrillering)- på en docka. Men akuten är akuten. Det blev skarpt läge. 2 hjärtstopp på raken. Riktiga. Vad mycket mer komplicerad verkligheten är än riktlinjerna. Allt blir liksom anpassning, det blir så tydligt på en tänkt träningsdag. Och visst har vi hjärtstopp, fast sällan två så tätt inpå och med samma team. En läkare som jag ska lyssna på. En annan som är van att bli lyssnad på. Jag, som akutteamets teamledare, följer HLR-rådets riktlinjer så gott det går. Vem lyssnar jag på? Håller jag min position? Nej. Läkare är läkare. Vi anpassar oss. Jag får dåligt samvete. Jag styr ju mitt team. Inte helt efter HLR-reglerna just idag, även om vi följer alla de viktiga punkterna och fast jag uppriktigt tror att narkosläkarens ordinationer bara gör dem bättre. Efter en läkares order. Klart att jag förstår varför, att det blir bättre. Men det är inte så lätt heller, vi har våra riktlinjer och inget är ju svart eller vitt när det gäller människor, unika sjukdomsfall. Tidsschemat är tajt. Svårt nog ändå utan att ändra hela teamets tajming. Det blir liksom inte rätt inuti. Även om det är bättre i längden att göra avsteg från det de senaste vetenskapliga rönen lär oss, på grund av den unika situationen ibland. Det är svårt.

Men inget är å andra sidan lätt på akuten. Framför allt inte den roll vår undersköterska har, hon som är anhörigmottagare. En ung människa som dör. Jag kan inte hjälpa till, vår undersköterska är fantastisk och gör allt så bra så jag är liksom onödig bredvid. Jag går hem. Jag fick avsluta, bädda klart fast vi först inte hade varken identitet eller polisens ok. Det känns ok, bättre än att bara lämna allt. Men blir det nånsin ok när nån dör? Jobbet. Mitt liv. Min vardag fast ändå aldrig vardag. Går det nånsin vänja sig vid att 6 timmar av arbetsdagen går åt till oväntade, hemska tragedier som man aldrig kan förutspå? Förhoppningsvis inte. Det måste alltid kännas så här jobbigt, så här hemskt. Men samtidigt så bra att iallafall få försöka. Att ha förmånen att få försöka in i det sista.

När akuten är obehag. Verklighet. Minnen

Ibland är jag glad att jag inte är polis. När våldet kryper upp framför näsan. När det som aldrig händer faktiskt händer. När det blöder, pyser ut ur alla hål medan vi gör hjärtlungräddning. När inget hjälper fast en erfaren kirurg kommer och bänder upp bröstkorgen, när vi är där, beredda att offra allt, prova allt för ett ungt liv. Springer efter blod, kämpar, pumpar. Stan som är så liten att gärningsmannen kommer till oss. Hur det känns? Det känns så in i h-e. Tårarna. Sorgen. Frustrationen. Verkligheten som försöker trycka sig in i min uppfattning om att ingen nånsin gör eller säger nåt i syfte att skada. När sa jag det sist, 12 timmar innan jag fick tänka om? Ingen är elak, människor gör misstag, visst, men inte med ond avsikt. Kan jag nå dit igen? Kan jag bli den jag var, nånsin?

Jag hoppas jag tänker så igen. Men gör jag det? Jag vet inte, jag har mött verkligheten, dragit ett lakan över en ung, frisk människas ansikte med all den förvirrade sorg mötet med världen kan ge. Och om ni bara visste. Hur ont det gör när man är sista instans och slutligen tvungen att ge upp. Ge upp om ett liv som inte borde ha tagit slut. Och med det, om all min naivitet, all min optimism och godtrogenhet. Lakanet över ansiktet, som jag hatar denna lilla detalj, drar bort det igen så fort jag kan, känns så respektlöst. Där ligger en människa. Är det okej med polisen, det är hans första. Jag kan inte. Kan inte låta lakanet ligga kvar. Har inte tid att stanna och stötta. Inte tid att tänka eller reagera heller.

Och känslan när jag vaknar nästa dag och allt är förändrat, jag är förändrad i grunden, men ändå så jobbade jag vidare som om inget hänt då, i timmar. Hur? Av nödvändighet. Vi har ingen backup. Funkar inte jag så finns ingen annan. Jag måste låsa allt jag känner, det har jag gjort otaliga gånger förut men aldrig så här fundamentalt. Och det finns inte nån som kan täcka upp när reaktionen kommer, jag måste dit igen fast hjärtat slår som en instängd fågel, snabbt, hårt och tårarna vill inte sluta rinna. Jag mår illa, allt finns där på akuten. Jag vill inte. Kroppen stegrar sig. Men alla som har nån möjlighet att förstå är innanför dörren. Jag går in efter en kort tvekan. Igen. Och blir mitt alter ego. Proffset. Som jag inte förstår, som jag föraktar men ändå behöver vara.

Akuten by night

Detta fenomen som aldrig upphör att förvåna mig: sen-kvälls-besökare... Är det biologiska eller psykologiska orsaker till störtfloden av besökare som plötsligt väller in strax efter att vi halverat vår styrka, från strax före 22 till framemot 01? Borde vi sätta upp anslag som exemplifierar hur mycket längre väntetiden till doktor (för icke livshotande tillstånd) är vid denna tid på dygnet? 10,00=1-2 tim väntan, 16,00= 1,5-3,5 tim, 21,30= 4,5-7 h väntan? För jo, så blir det med fler patienter och färre läkare. Faktiskt. Och nej, vi kan inte ta hänsyn till din barnvakt eller hunden i bilen, dessa faktum gör inte att folk slutar få hjärtinfarkt eller slutar att slå i sina huvuden riktigt illa, om du tänker efter. Punkt. 'Nough said.

Och när du står där. 00,30 med nån som är helt oresonlig. Med en minimal personalstyrka och är tvungen att magskölja i akutrummet med två andra medan de fåtaliga resten får ta alla som strömmar in på akuten. När ni måste ta ytterligare en ur personalen för att hålla i så inte hon river ut den nödvändiga men otroligt tjocka slangen som måste få vara kvar. Som ändå inte räcker till, som måste rensas från mat som stoppar flödet och det kommer maginnehåll precis överallt, över er när hon hoppar runt och slåss. När det är så många av dina kollegor som aldrig varit med och vet hur man gör. När du svettas och halkar i maginnehåll men det måste göras och förutom du själv så finns det bara en till som nånsin gjort det. (Och utbildning? vi får ju inte ens gå överlappande pass för det kostar för mycket, våra pass kortas av såpass att vi måste jobba 6 dagar i veckan för att fylla en heltid - fast det orkar man sällan mer än ett par år på akuten, tro mig. Fötterna och hjärnan är paj efter 6 timmar i hårt tempo.)

När erfarenhet verkligen spelar roll. När ni inte ens är tillräckligt många för att nån ska kunna gå några steg till telefonen och be vakten om hjälp. När det är så otroligt bråttom, så väldigt många tabletter som definitivt kommer att ända ett liv alldeles för tidigt. Så tidigt så hon inte ens hunnit börja än. När den ansvariga läkaren måste gå därifrån för att det kommer en hjärtinfarkt och sen igen för att det är för många nya på hjärtavdelningen som ger fel info av orutin. När narkosläkaren som ska ta med henne på intensiven måste springa därifrån ändå, för ett barns hjärta har slutat slå. När den ynkliga personalstyrkan på 5 pers som finns kvar, sen vi 3 som går till 02 är slutkörda och krökta går hem, måste övervaka en intensivvårdspatient förutom att ta hand om alla nya och alla som inte fått plats på de överfulla avdelningarna. De som ska jobba vidare sina 9,5 timme utan att ha fått en chans att stoppa nån energi i magen eftersom vi är alldeles för få för att undvara nån en kvart.

Ibland vill jag bara gråta. Önska att vi hade en personalstyrka som räckte till, som anpassats till det mycket högre antal som kommit nattetid de senaste åren. Budget som gjort det möjligt att anställa och utbilda erfaret folk istället för de ynkliga summor som får de attraktiva att skaka på huvudet och undra varför de ens kom dit och försökte, och en rimlig belastning så att vi kanske alltid skulle hinna äta lite snabbt på de 9,5 h vi jobbar nattetid. Som räckt till för att ha koll på alla patienter. Men det har inte hänt än fast så mycket varit på håret redan i över 3 år. Så snälla, kan du vänta så låt oss försöka göra det vi kan för dem som absolut behöver oss just då. Så ser det ut ibland. Just därför är väntetiden lång. Och måste få vara det.

Läkarnas joursystem är en rostig, dyr dinosaurie

Låt oss leka med tanken på att folk kanske blir sjuka utanför kontorstid. Teoretiskt sett skulle det ju kunna hända även om läkarna föredrar att vi tror att det sällan inträffar. Tänk om läkarnas arbetstider skulle styras av patienternas behov istället för läkarnas bekvämlighet och ekonomiska vinning. Att de envisas med att hänga kvar vid ett uråldrigt joursystem som aldrig fungerat är för mig detsamma som att säga "vi är viktigare än ni, pöbeln". Vad skulle de säga om snöröjningen till deras dyra bostadsområden helt enkelt la ner mellan kl 16 och 8 och sa "nä, men det får helt enkelt se till att snöa på kontorstid". Kirurgerna är värst. De anser tydligen att ingen kirurgisk åkomma är såpass allvarlig att den inte kan vänta tills de är färdiga med det de tycker är roligare, eftersom det är helt i sin ordning att alla akuta patienter ska vänta i 4-5 timmar om jouren har tillfälle att slinka in på operation.Vi behöver 3 kirurger kvällstid men har 1, för annars måste de slåss om att få vara med på operationerna. Blir man kirurg för att tillfredsställa sig själv eller för att man vill bota? Och är kirurgin lika oviktig som deras bemanning antyder, är kirurgin i själva verket läkaryrkets lilla blindtarm, som kräver uppmärksamhet utan att fylla någon som helst funktion i akuta sammanhang?

Köerna på akuten finns där av samma anledning som de skulle finnas på restaurangerna om de körde samma race: "bli hungrig mellan 12-13 eller 19-20, annars har vi stängt". Och sjukhusen har inte råd att ge sköterskorna betalt? Men de har råd att ha alldeles för många läkare som skramlar runt på dagtid när de inte behövs och betala hutlöst för att ett fåtal ska vara bakjour och via telefon neka att hjälpa till på kvällarna när de faktiskt behövs? Kalla fakta. Och skulle vi prova att riva upp dessa förmåner så skulle de sparka bakut som en hoper småungar och vi akutsyrror skulle tvingas hålla liv i patienterna helt själva. Eller vänta nu, det gör vi ju redan.

Akutsyrror, sjukhusets problemlösare. Var stolta!

Alla mörka, oroliga tankar jag haft nu när akuten liksom bär hela sjukvården i brist på vård- och intensivvårdsplatser och med alla kollegor som inte orkar med den tunga belastningen längre och därför lämnar den arbetsplats de är som klippta och skurna för. Stjärnorna på akuten som säger upp sig, känner att de tar slut vid nyss fyllda 30. Det har gjort mig ledsen, frustrerad och nästan rädd.

De tankarna försvann idag. Idag av alla dagar, gravt underbemannade som vi var så missade jag lunchen - och tro mig, det är det absolut värsta jag kan tänka mig för såväl egen del som för alla runtomkring mig, jag blir skogstokig om jag inte äter, fungerar inte på en fläck. Jag fick en komplimang som vände allt, en kommentar om att jag bara skrattar och löser problemen istället för att se dem som just problem. Så mycket betyder en liten kommentar, allt liksom vänder och blir okej. Och sen hör jag mig själv svara tvärsäkert ja på frågan om jag e suverän på att stickas. Jodå, jag studsade till själv, men insåg att jo, jag tycker nog faktiskt det innerst inne. Där och då bestämde jag mig. Det spelar ingen roll att vi på akuten tvingas lösa alla andras problem, just idag la jag och nyutbildade Mattias ner energi på att lösa både den välbemannade intensivens och den lågbelagda barnklinikens problem, trots att vi gick två syrror kort. Deras vana vid och intresse av komplex problemlösning i konstiga situationer är helt enkelt inte i parietet med en akutsyrras. Det spelar ingen roll att vi inte får det minsta erkännande för allt vi kan. För faktum är att vi KAN, VILL och TÖRS så mycket mer. Och just det gör oss ovärderliga för hela sjukhuset och fick mig att inse att vi borde vara stolta och sträcka på ryggen istället för att ta sk-t nonstop från alla håll.

Jag ger f-n inte upp nu. Akutsjukvård har äntligen blivit erkänd som en komplicerad, egen och väldigt speciell nisch och det faktum att landstingen är handlingsförlamade och hittar på lögner om sjuksköterskebrist när det egentligen handlar om oginhet, kartellbildning och ren och skär ekonomisk inkompetens i löneförhandlingarna med kompetenta syrror, ska inte få stoppa det som så många eldsjälar jobbat för (främst SENA och SWESEM). Det är dags att jag använder mig av alla mina egenheter till annat än att irritera, överraska, oroa och köra slut på mina vänner och chefer. Dags att jag kliver i mina skor.

Alla dessa störande egenskaper jag har går att använda till annat än att stånga pannan blodig om och om igen. Min outsinliga energi, nyfikenhet, tjurskallighet, min naiva, jobbiga optimism och det där sättet att alltid kasta mig in med huvudet före som bekymrar dem som bryr sig om mig, allt det går att vända till nåt positivt. Jag ska tima in 20 minuter här och där och trimma alla nyanställda, alldeles nyutbildade syrrekollegor och resten med, tills det inte gör nåt att de inte har erfarenhet. De ska få min istället. De ska få insikt i alla akuta situationer jag kan komma på, känna att de är bekväma i de mer ovanliga procedurer som det annars tar åratal att bli trygg i eftersom de inträffar så sällan. All den osäkerhet och prestationsångest jag dragits med genom åren ska vändas till deras fördel, den gör att jag förstår dem. De ska drivas att utvecklas, tackla utmaningar, uppmuntras att älska sitt jobb precis som jag gör. De ska få lära sig att vara stolta över vad de klarar av så att de stannar kvar och orkar. Jag ska helt enkelt lösa problemet på en basal nivå istället för att kriga högre upp, visa att det är möjligt och värdefullt. En form av konstgjord andning tills vårdsverige vaknar. Vi kan ventilera patienter som inte andas själva, pumpa runt deras blod med handkraft när deras hjärtan slutar slå. Kolossen landstinget har slutat fungera efter många års svikt och jag tror att om vi håller ut så ersätts den snart med något nytt och livskraftigt, en organisation som lyssnar, har driv och jobbar MED experter och eldsjälar istället för att bromsa dem.

Misslyckanden - ett ord som inte finns

Jag har ett gravt personlighetsfel. Jag tar mig själv på alltför stort allvar. Patetiskt, jag vet. Jag får alltså inte misslyckas.. ever! Att misslyckas innebär att jorden går under ju. Haha, eller hur..? Sen kommer en sån där uppenbarelse: jag har ju misslyckats lite varstans och jorden snurrar på rätt okej ändå. Det är ingen svartvit skala och det mesta kan göras bättre, eller iallafall på ett annat sätt.

Så. Nu tänker jag om. Annorlunda. Hur gör man det? Om jag börjar med de områden där jag känner mig mindre lyckad och tror jag borde ha gjort en del annorlunda. Förhållanden tex. Egentligen tycker jag ju att fallerade förhållanden är helt naturligt och okej eftersom alla människor (förhoppningsvis) utvecklas och förändras. Att inte våga prova är värre än att bryta upp.

Men har jag nånsin vågat ordentligt, jag som alltid trott att jag gjort allt så huvudstupa och helhjärtat? Skulle jag verkligen gå så oskadd från varje försök isåfall? Skulle jag då bli så förvånad över att jag helt utan förvarning är mer.. svåra ord för en icke-romantiker, det här.. villkorslöst tokgalen i nån än jag nånsin varit förut. Nån som kanske inte alls känner likadant. Jag känner mig lite dum som tappat garden så totalt. Han är å andra sidan som en vandrande önskelista. Så bra att jag faktiskt hellre vill att han är lycklig än att jag får fortsätta träffa honom. Tror jag. Eller så lurar jag mig själv, som att det är mitt sätt att göra ett misslyckande till nåt okej. Jahaja, så var vi där igen: misslyckanden, de finns ju inte. Jag HAR inte valt fel, jag provade ju och det är alltid positivt. Jag tror trots allt att han gjort mig bättre och gladare. Och att jag gjorde samma sak för honom. Så jo, det var värt det hur det än går. Även om vingarna går av så det skvätter om det växer det säkert ut nya.

Så. Vad det handlar om är inte att göra rätt, utan att göra, om och om igen. Att leva. Klapp på axeln. Minns det nu. Om och om igen, utan tvekan.

Swedish healthcare - going down fast

All that you heard about Swedish healthcare - it´s been a few years since it was correct. We don´t have enough nurses anymore. Or rather, we do, but since the workload is out of human limitations and since the wages are way too low - all eligible nurses work in Norway or in other fields. They´re leaving Swedish hospitals in a fast flow. Hence, Sweden is a country with poor qualifications, poor healthcare, an overall poor future. It´s getting worse week by week. 

What is a country that doesn´t bother enough for the vulnerable and sick? For how long can Sweden disguise it´s development into an egoistic, nonhuman state? Our politicians have known about this problem for several years, the first reports came some 4 years ago. They haven´t done anything. We still live in a community that would gladly pay higher taxes in order to receive adequate care, but nothing has been done in this direction. The politicians are too afraid to take action. We try, we scream. Nothing happens, as a nurse you work in an hierarchy that will not tolerate the voices of those that are subordinates but, still, smart and informed - the hard way. We are the ones who are the recipiants of complaints, threats, tears. I´m not proud anymore.

With kind regards, don´t look to us for advice, a reg nurse in Sweden

En ovanligt skakad akutsyrra i kväll

Åh, vilken dag. Förkyld. Tung och trögtänkt. Och sen händer det. Ett riktigt sjukt barn. Anafylaxi, Den Ultimata Skräcken. Barnjouren kommer inte hinna ner. Du chockar dig själv när omställningen sker. Alter egot tar över. Allt du nånsin lärt dig finns där, lättillgängligt. Allt är knivskarpt. Självklart. Du kliver ur din tankspridda eftertänksamma personlighet och blir proffs ut i fingerspetsarna, du är blixtsnabb, erfaren, trygg och modig. Matten sitter som ett smäck, händerna är stabila som aldrig förr. Du räknar ut den ovana dosen och kontrollerar den 3 ggr på 2 sekunder, sticker utan att tveka en spruta i det mjuka barnlåret, sen en grov kanyl i den lilla armen utan att du ens reflekterar över att det är din enda chans. Du ser tveklöst in i ögonen på barnet som har panik över att hon inte kan andas och ler lugnande medan du täcker hennes näsa, mun och napp med en mask med syrgas. Du vet exakt hur du ska göra för att få henne att lita på dig. 3 år. Fast det vet du inte då, du vet inte ens hennes namn. Det får komma sen. Den nödvändiga kontakten i blicken finns där, vi känner varandra på ett märkligt, undermedvetet plan.

Oron i barnjourens ögon när hon kommer, du räknar ut doserna själv för att avlasta tills hon tagit in allt, andats färdigt, hon är säker och skärpt efter några få minuter. Du småpratar under tiden lugnande med mamman som börjar förstå att det är allvar. Du blir nån som du aldrig trodde du kunde vara, en fuck-ng TVhjälte. Fast det vet du inte då, då agerar du bara. Pratar lugnt och lågmält, stänger av all hotfull empati, stänger av ljudet av larmande apparater, tänker som en dator - felfritt utan rädsla och ett steg före - agerar utan tvekan, räddar liv. Efteråt utom synhåll, då skakar du. Skakad av vad som kunde ha hänt och av den du blev, den du inte visste fanns därinne, den som till och med fungerar klockrent när det är ett litet barn. Du är lättad. Imponerad och stolt över dig själv. Men hur kunde du? Hur kunde du stänga av alla känslor och bara fungera och kalkylera mitt i det som borde skrämma bortom vett och sans, sticka nålen som anpassats för vuxna i det mjuka låret och i den lilla runda armen utan nån tvekan och hänsyn? Hur kunde du bara vara så kall - smärtan kommer som en våg efteråt, du gjorde henne illa. Är du känslokall, utan empati? Hur är det ens möjligt att stänga av så där? Det kramar till i bröstet, i hjärtat, i allt som är mänskligt. Hur kan du ens veta så säkert att kontakten du och barnet hade var verklig när det egentligen inte är logiskt med så ögonblicklig tillit? Du vill bara gråta, mest av lättnad, du är hög av adrenalin och av stolthet. Allt gick bra. Men ont gör det att veta att du inte hade tid för bedövning och de förklaringar som en treåring behöver. Fast nu har hon ju tid, kanske sjunker det in i min skalle imorrn. Hon har tid. Hon fortsätter finnas. I livet. Och taggen i mitt hjärta bäddas in. Snart. Och det är ju just för detta jag älskar mitt jobb. Det är just för dessa ögonblick som vi alla fortsätter hålla oss på tå, dygnet runt.

Tungt på akuten ett tag

Hej igen! Var nära å krisa ihop ett tag, men nu är det bättre. Det är så frustrerande att ständigt få klagomål och att möta den aldrig sinande strömmen av folk på kvällar när väntetiden till doktor redan är bortom all rim och reson. De flesta patienter är på akuten i 5-8 timmar. Fatta hur många nya som hinner komma på den tiden.. Och jag har oroat mig för alla som blir sjuka i sommar, när vårdkrisen nått den där punkten då allt rasar ihop. Ville så gärna att landstingen och Sverige skulle försöka vända sköterskebristen och öka antalet vårdplatser medan tid fanns. På nåt konstigt sätt fick jag för mig att det fanns nåt jag kunde göra för att driva igenom de små förändringar som vi alla vet behövs. Jag har insett nu att jag kan tjata mig blå med enkla förslag till landstingsledningen och extraknäcka tills jag går sönder, men det förändrar inget. Sverige vill inte vakna. Inte än.

Så. Jag har slutat att svara i telefonen och rädda situationen när det krisar pga slimmad bemanning, slutat ha dåligt samvete, slutat försöka peppa landstinget att agera. Jag tränar, äter ordentligt och extra eftersom kroppen ständigt är stressad på turboväxeln och hoppas att jag håller till semestern. Jobbet har varit så tungt det senaste halvåret, så orimligt stressigt med det kraftigt ökade patientantalet att allt plötsligt handlar om jobbet, överlevnad och om att undvika sjukskrivning. Jag gjorde ett dagpass förra veckan, mitt första på ett år eller mer - och var helt förbluffad över hur mycket ork och tid jag hade när jag kom hem. Är det så medelsvensson har det - paradiset? Ork kvar är en utopi för mig som nästan uteslutande jobbar kvällar, då vår belastning är som störst. Efter ett kvälls- eller nattpass på akuten går du hem så fysiskt utmattad att du inte ens orkar räta på ryggen och fötterna är så ömma att jag rullar ihop dem för att avlasta trampdynorna. Oftast har jag inte suttit ner mer än under lunchrasten. Så mentalt slut av ett orimligt ansvar över liv och död, av extrem stress och av alla elaka och ironiska påhopp att det känns som att jag aldrig mer vill sticka huvudet utanför dörren och ibland kan jag inte för mitt liv minnas var jag parkerat.

Vi är de som vårdar intensivvårdspatienterna de första 3-4 timmarna, den mest kritiska tiden. Fast vår personaltäthet/patient är en bråkdel av deras och medan vi samtidigt bedömer nya patienter och tar emot klagomål från dem som kunde ha väntat två dagar till, men som är arga för att de inte får träffa läkaren förrän efter 6 timmar. Vi är frontlinjen som tvingas ta ansvar för primärvård, brist på vårdplatser och material. Den senaste veckan har den värsta pressen lättat hos oss (förutom beredskapsläget då sex brandskadade kom samtidigt). Ingen av oss vet varför det plötsligt är bättre. Vad vi vet är att det är tillfälligt. De senaste åren har det blivit värre och värre i en snabb takt. Men vi är konstiga, vi anpassar oss så snabbt. Vi skrattar, njuter, skämtar åter med ambulansarna, tar extra bra hand om de patienter vi har så länge och passar helt enkelt på att hämta andan. Fast egentligen har vi ändå mer patienter nu än för ett år sen, med samma bemanning. Nu ser jag fram emot sommaren igen - utan ångest. Min semester är min. Landstingets brist på initiativ och ansvar är inte mitt problem. Jag överlever, går inte sönder fast jag vacklat på gränsen tre fyra ggr de senaste åren. Det har blivit vardag. Och jag älskar fortfarande mitt jobb. Mitt jobb är halva mitt liv och går det fortsätta i höst så är jag lycklig.

Akutsyrror, speciella, uthålliga men trots allt människor

Jag blir så arg, så frustrerad. Mina kollegor på akuter runt om i landet tar hand om extrema, ständigt ökande patientmängder men vem tar hand om dem? Vem tar ansvar, förutom alla dessa fantastiska syrror som sliter ihjäl sig? Inget händer ju!!! Allt blir bara värre och värre, värdefulla, intelligenta och fina människor blir sjukskrivna eller ger upp och söker sig till andra branscher efter många år av slit och varningssignaler som ingen lyssnar på. Jag har tur, hos oss ser jag alla tecken men det har inte gått så långt ännu. Patientflödet ökar snabbt, antalet platser sjunker i samma takt även hos oss men än har vi nätt och jämnt näsan över ytan.  I storstäder som Malmö och Stockholm är situationen så långt bortom all kontroll att den förmodligen kommer att ta åratal att rätta till. Smällen i dessa lägen tas till största delen av akuten. Av sköterskorna. Det fåtal som finns kvar.

Uppskattas de? Nej. Lönerna är desamma trots extrem brist. Arbetstiderna och villkoren försämras för varje år, ledig dag innebär sms och samtal med önskemål om att man ska ta ut sig bara lite till. Landstingen väntar. På vad? På varann? På att staten ska ta över ansvaret? På att dödsfallen och anmälningarna ska öka? Jag förstår inte. Vem vinner på att vänta tills situationen är så katastrofal att den är bortom all räddning? Jag följer debatten med en tung förtvivlan inombords. Vet ni att vi sörjer och skäms över Sverige? Vet ni att vi arbetar så hårt att vi inte har det minsta minne av hur vi kom hem efter jobbet, hjärnan liksom brinner. Kroppen gör ont. Överallt. Och så känns det för mig som jobbar där det ännu finns marginaler. Jag fick 1000 spänn i löneökning. Det kändes som ett hån att jag, trots 17 års lojalitet och den typ av erfarenhet som borde vara samhällets högst skattade och som det råder extrem brist på, ändå inte ens tjänar 30 000 - om det ens fanns en chans att orka heltid, vilket är en omöjlighet. Hur sjukt är det att jag som är hyfsat ung, frisk och mycket vältränad jobbar så hårt att jag inte orkar mer än 80%? Hur sjukt är det att ansvaret över landstingen vilar hos oinsatta politiker som inte förstår allvaret och tar de drastiska beslut som är nödvändiga? 

Hur sjukt är det att mina kollegor i storstadsregionerna tvingas till en punkt där de kollapsar på löpande band trots att de larmat i åratal medan de försökt göra två människors jobb? Vem tar över? Patienterna blir snabbt allt fler, allt sjukare. Vad har de för chanser om landstingen fortsätter att köra sina kompetenta, erfarna syrror såpass i botten att de inte finns där när de behövs. Landstinget lät dem gå. Landstingen utnyttjade dem till sista droppen, tills de inte orkade mer, och vände dem sedan ryggen. Akutsyrror. Jag tror att de flesta av oss är typ A-människor. Vi vill så mycket, är så flexibla och lösningsorienterade att ingen i nån annan bransch riktigt kan matcha oss. Vi är speciella, extrema, jobbiga och oersättliga. Vi ser det som inte syns, långt innan det händer, det som inte kan räddas. Men vi är människor vi med och det hårda mentala och fysiska tempo som vi gradvis tvingats till är nu så högt att ni skulle häpna.  Att ta rygg på oss, en ynka dag skulle knäcka de flesta. Det är omänskligt, även hos oss som inte är lika drabbade som Malmö och Stockholm. Det vore så lätt. Om landstingen slutade med sin barnsliga vägran att ge oss skälig lön, tidskompensation för alla de kvällar och helger vi offrar våra familjer för andras liv. Om staten tog nåt j-a ansvar och AGERADE. För ett halvår sen. Var är samhällsdebatten? Var är respekten för de liv vi inte längre har personal nog för att rädda?

Det är akuten som ringer... borttrollade platser finns, eller?

Sucken. Telefonluren som lämnas över med trötta ord "det är akuten som ringer...". Jag väntar, leendet kvar. Platsdiskussionen är en hel vetenskap. Medan vi dividerar i luren med varje avdelning, om varje patient och om och om igen påtalar att det är överbelagt överallt kommer det två eller tre nya. Patienter. Under några veckor har vi haft 27% fler patienter än vanligt, varje dag. Vi har ju ingen maxgräns - vi kan inte säga: nej, bårarna är slut. Rummen räcker inte till ens i vanliga fall, för det normala antalet 110/dag. Föreställ er då 140, att dagarna blir veckor som blev en månad. Hittills. Och ovanpå det ska vi diskutera varenda inläggning. De flesta går hem förstås efter en massa timmar, men några måste knölas in nånstans. Diskussion. Helst ska vi ringa tre avdelningar innan vi ringer den första igen. Och eftersom det är överbelagt ska vi hänga droppet, ge första behandlingen, fixa preop-proverna och u name it, och att vår överbeläggning är 27% spelar ingen roll. Sucken. Från min sida denna gång.

Det här läget med överbeläggningsdiskussioner och stängda platser som öppnas upp har vi haft de senaste åren. Men sjukhuset rapporterar att vi har 0 stängda platser läste jag häromdagen. 0??? Så de senaste 5,10,15 och nu över 20 platser som stängts har inte stängts, istället har man alltså trollat bort dem? Märkligt. Irriterande, speciellt som sjukhusledningen nyss meddelat att 5 platser till ska stängas. Jodå, de säger "till". Som om de första 20 stängda platserna faktiskt fanns. Vilket de gjorde. Innan de trollades bort.

Nu ryktas det om att sjuksköterskestudenter ska jobba i sommar. Som sjuksköterskor! Jag hoppas verkligen att det inte stämmer, men inget förvånar mig längre. Kanske har vi tur och har inga svårt sjuka patienter som kräver snabba insatser i sommar. Kanske. Eller så har vi det, precis som alla andra somrar. Den svårt sjuke patienten blir sämre. Han har en sjuksköterska som ännu inte har erfarenhet eller ens utbildning nog för att behandla det. Som inte ens vet hur bråttom det är. Den behandling som krävs, i vissa fall inom minuter, för att han inte ska dö försenas. Uteblir kanske helt. Hur blir det då? Mörklägger sjukhuset även detta, trollar bort hela fallet, precis som platserna som har stängts, fast de inte har stängts?

Jag vidhåller: allt som krävs är skäliga löner, rimlig tidsviktning för alla de kvällar och helger vi befinner oss på jobbet. Enkelt. Billigare än dödsfall. Billigare än sjukskrivningar. Sjuksköterskor finns men landstingen har bestämt sig för att de små eftergifter som krävs inte ska göras. Jag tror att det till stor del är prestige. 70% av min arbetstid är kvälls- eller nattetid. Varannan helg är jag på jobbet. Är det så orimligt att vi vill kunna se på tv med familjen nån gång eller iallafall äta middag med dem? Träffa vänner? Istället chansar landstinget. På att i sommar blir ingen riktigt sjuk, att inget akut händer i akutsjukvården.

Sjungande sjuksköterskor eller skuldtyngda lögnare

Tänk er en arbetsplats som slimmar och slimmar tills det fåtal som är kvar inte orkar mer. För att arbetsuppgifterna blivit allt fler och allt mer avancerade. För att om nån är sjuk, så finns det ingen annan att kalla in - schemat är så tajt, så snålt och bemanningen så knappt tilltagen att ingen finns som är tillgänglig. Någon får gå ett dubbelpass. Någon får inte gå hem efter att ha slitit häcken av sig under dagen. Så fungerar svensk sjukvård. Klart att många flyr.

Vi screenar våra samtal på lediga dagar. För att kunna vila. Telefonen ringer, vi får sms. Den efterlängtade lediga dagen trasas sönder av skuldkänslor. Jag måste ha en bra ursäkt. Beordrat pass hänger i luften. Jag ljuger. Jag älskar mitt jobb men det förstör mig. Jag hatar att ljuga och jag är usel på det. Det gör våld på mina viktigaste principer. Men jag orkar inte. Orkar inte mer, jag har inget val. Lögnen är mitt enda alternativ.

Jag var en sån som sjöng i korridorerna. Nu ljuger jag istället. Låtsas att jag har nåt viktigt att göra. Att jag är 10 mil bort. Jag hör sonens version av mina minnen "nej, du skulle ha slutat tio (22) då men du kom klockan två (02). Du var jättesen". Jättesen. Bra förälder. Skuld. Till min förvåning har jag ertappat honom med att ljuga för mig. Jag blev förskräckt först, men det är ju rätt logiskt. Om tonåringen ser mig ljuga varje ledig eftermiddag och kväll är det en rimlig följd att han tar efter. "Gör som jag gör, inte som jag säger". Ringar på vattnet.

Sommar är oftast inte ett löfte för oss. Det är ångest. Oro. I fjol hade jag en bra semester. Lite sen men rätt bra. Det innebär att i år blir den tidig. Tidig som i innan det svenska vädret ens funderat på att det är sommar. Och vi är så vana vid denna sakernas ordning att jag kommer att önska just de veckorna. Sjukhuset får inte vikarier. De gör inte ens ett allvarligt försök att ersätta de tomma rader som redan nu finns. "Vi följer lönedebatten i omvärlden" säger landstinget. Eh.. jaha. Intressant. Men det är ett bedrövligt svar på min desperata fråga om de kan tänka sig ett par rappa, nödvändiga beslut som ger mig hopp. 

GT skrev idag att med större bemanningstäthet skulle inte sommaren vara ett lika stort problem. Det går att dra det resonemanget längre. Med större bemanningstäthet skulle mina kollegor aldrig ha flytt. Med större bemanningstäthet skulle de fortfarande ha sjuksköterskor som sjöng i korridorerna.

Mat på akuten? Knappast prio 1

Jag är stolt över min arbetsplats, över kollegorna och våra sepsislarm, traumateam, trombolyslarm o dy, sånt vi gör för att förbättra överlevnad. Igår läste jag om en studie som visar att akutmottagningarna "hoppar över" omvårdnaden, att vi måste se mer till den mindre brådskande patientens hela behov. Jag blev arg och kränkt och jag antar att det är fel. Fel av mig att bli förbannad, även om jag blir det pga omtanke om de mest sjuka. Visst, vi är usla på att hålla reda på om folk med låg prio har varit utan mat i 4 timmar, kanske kollar vi för sällan om det är blött i sängen. Men vi tar armeer av prover, blodtryck, bladderscans och EKG:n varje timme. Vi springer i skytteltrafik med dropp och Morfin. Vi är hela tiden tvungna att prioritera om för att det händer nåt. Varför lades så stor vikt vid matintag - är det servering eller sjukvård vi ska fokusera på? 

Eftersom all personal har fullt upp så måste nåt prioriteras bort isåfall. Ska vi sluta ta prover? Ska patienterna gå någon annanstans för gipsning? Omvårdnad är såklart annat än mat. Vi prioriterar smärtlindring åt dem som har väldigt ont, vi tittar till, följer till toaletten och ger den lilla information vi har i den mån vi hinner. Mat? Visst är det viktigt för äldre som inte har anhöriga med sig. De anhöriga har oftast ben och skulle kunna gå och fixa mat kan man tycka. Men i övrigt? Det känns bara absurt och verklighetsfrånvänt att ens ta upp det. Alla akutmottagningar sliter hund och är under extremt tryck. Besökarna blir fler i samma takt som syrrorna flyr. Att människor som har såpass lindriga skador/sjukdomar att de får vänta länge på doktorn missar en måltid är inte nån av mina prioriteringar. Ledsen. Att fokusera på deras helhetsbehov innebär att jag tar tid från dem som behöver den bättre.

Nu har jag iofs inte läst själva studien, utan bara hans beskrivning av vad han kommit fram till. Killen har jobbat på akutmottagningar. Visst. För 5-7 år sen var det skillnad. Då travade jag ofta runt och serverade mat. För att jag hann, inte för att de behövde det. Skillnaden: Förut tills nu. Då innan flertalet rutinerade kollegor slutade och istället valde drägliga jobb. Slutade de ungefär samtidigt som schemat blev omöjligt, samtidigt som patientflödet ökade, samtidigt som mina fötter blev alltför ömma för annat än löparskor? Det tog förmodligen några år lite i taget och jag vande mig väl. Jag minns att vi under några år hade veckor som var lite tuffare än andra. Veckorna blev sen till månader. Och nu är det vardag. De enda veckor vi räknar som tuffa nu är de när vi slår besöksrekord. Så slå mig inte i huvudet med det vi inte gör. Vi har fullt upp med det vi måste göra - och göra snabbt.

Komplicerade koncept - i landstinget och i huvudet

Torsdag. Medan ni planerar fredagsmys laddar jag för jobbhelg och längtar dit efter några dagar av utbildning, fast jag vet att det blir slitigt och stundtals kaos. Men man väljer inte att jobba på akuten om man inte älskar folk, fart och kaos. I hemlighet iallafall. Lite skamset.

Jag har fått ett svar från mitt landsting efter mina försök att lyfta dem under armarna. De förklarar pedagogiskt att det inte går att höja lönen hur som helst för att rekrytera medan tid är - de har ju en ansträngd ekonomi. Eh.. jaha, verkligen? Den blev knappast bättre av böterna de betalat för all övertid personalbristen lett till. Eller av att bemanningssköterskor gått på schema till en kostnad av 5000 per pass. 

Klappa mig överseende på huvudet och förklara gärna. Jag är ju bara en sjuksköterska och förväntas inte förstå så komplicerade koncept som pengar. Jag hanterar ju bara människor; enkla biologiska system. Jag ska inte bry mitt lilla huvud med att registrera att svåra komplikationer som lungödem och annat blir allt vanligare i takt med att sjukvårdskrisen förvärras eller oroa mig över framtiden och trötta jobbarkompisar. Mitt lilla huvud och mina övriga biologiska system fungerar ändå lite sådär i nuläget när jag tänker efter.  

Satte mig nämligen på tåget efter några toppendagar med massvis av intryck och upptäckte att jag har bara en människa i huvudet. Som blockerar allt annat. Som jag åker ifrån - och som är helt ovetande om alltihop. Helt oförberett är världen upp och ner och jag har ingen aning om vad som hände med sagda huvud. Inget har ju hänt utanför det. Han vet förmodligen knappt vad jag heter och jag vet ingenting alls. Nytt, ovant och alldeles omöjligt. Lite sådär som livet är ibland. Och livet har ju en tendens att rätta till saker och ting, så det ordnar sig - väl? Kanske är jag bara lite tidigt ute med vårförvirringen. Och jag är fullvuxen och en cyniker; jag tror inte ens på sånt där trams. Jag har full kontroll över mig själv. För det mesta.

Och jodå, jag är tillbörligt tacksam över att en landstingspolitiker tog sig tid att svara fast jag är en enkel gräsrot, även om jag är lite stött över att ett par av mina förslag tydligen inte var värda att kommentera alls. Vad de inte förstår är att jag brinner för vad jag gör och kan åstadkomma. Vad vi alla kan åstadkomma. Måste för övrigt skärpa upp mig och kolla verkligheten. Huvudstupa knäpp och .. vad kallas det - förälskad? blir man inte bara sådär. Punkt. Och absolut inte i nån som inte vet att man finns. Haha, fast lite roligt är det ändå. Kaos i privatlivet, jodå det matchar ju fint...

När sjukvården krisar och böner inte hjälper

Stannade kvar på övertid i natt. Vi är så få på nätterna och rullar det in 5 ambulanser samtidigt som det kommer ännu fler förkylda barn och folk som halkat vid 01 på natten finns det liksom inget att fundera på. När orken är så slut att du går på autopilot blundar du för klockan och häller i dig en plastmugg ljummet vatten för att dämpa hungern. Hjärnan registrerar och tolkar ändå provsvar rätt och mitt i kaoset av dem som behöver träffa doktorn NU är du tvungen att avbryta honom och visa dem. Prio ett är alltid de i behov av intensivvård. Vi sköterskor går utöver våra befogenheter och behandlar de andra så länge.  De beslut sjuksköterskor och läkare är tvungna att fatta under tuffa arbetspass innebär att vi riskerar våra legitimationer. Vi gör det ändå, för att rädda liv. För att köpa tid åt dem som är sjuka, så vi har en chans att hinna behandla dem i tid. Jag älskar mitt jobb och jag är riktigt bra på det. Men hur länge håller det att inte ha nån fritid, att inte ha kraft kvar att träna så kroppen håller? Vi kan så mycket, men klona oss kan vi inte.

De förkylda barnen och benbrotten får förstås vänta - hur irriterade de än är. De söker oss med blicken medan vi skyndar förbi med inhalationer, dropp och antibiotika. De tycker att det ser lugnt ut i väntrummet och det är det förmodligen, eftersom det lyser som en julgran inne - alla undersökningsrum är fulla. Jag hinner inte förklara och vi hinner inte rapportera enligt socialstyrelsens föreskrifter. Vi lägger lappar i journalerna och det funkar eftersom alla är rutinerade och prioriterar rätt. Men patientsäkert? Nej. Det har inte landstinget råd med, det är kalla fakta. Landstinget ska spara. Och våra vädjanden om att det är bråttom att agera för att kunna upprätthålla en hyfsad standard på vården har klingat ohörda i tre år nu.

Förra året fick vi en arbetsmodell som drev ganska många till långtidssjukskrivning - och gratis kaffe. I år har vi fått ett löfte om att några av oss ska få betald vidareutbildning. Vidareutbildningen är något som vi bara har användning av på jobbet förstås och det tar förmodligen 6-8 år innan vi tjänar tillbaka inkomstbortfall, resor och boende, fast nån garanti eller diskussion om löneökning efteråt finns inte alls, jag bara hoppas. Jag går en sådan nu, parallellt med jobb, vilket gör min inkomst 7000 kr lägre i månaden under ett par år. Medan jag pluggar får jag sms från jobbet med önskemål om att ta extrapass. Några är jag tvungen att ta för att ha en dräglig inkomst, jag pluggar till sent på nätterna istället. Jag vet också att mina vänner på avdelningarna går underbemannade och hade 200 timmar övertid förra året och då är det svårt att neka.

Jag har skickat mail till landstinget och desperat vädjat om att de ska agera innan allt kollapsar och föreslagit två enkla konkreta åtgärder. Jag får inget svar och nu tror jag tiden runnit ut. Utan de kraftfulla beslut de hade behövt ta får vi bara hälften av de kollegor vi behöver. Sommaren är väldigt nära och vi går redan kraftigt underbemannade på sjukhuset. Allt som behövs är ett snabbt beslut om högre löner och enkel tidsviktning. Men det kommer inte. Inget landsting klarar sitt uppdrag längre, vården är inte säker och vi som stannat de här tuffa åren är riktigt slitna nu, hur mycket rutin vi än har börjar det bli risk för misstag begångna av utmattning. Jag har kollat om det ligger förslag hos riksdagen - det är ju trots allt en nationell kris - men där hittar jag inga alls. Jag följer debatten, noterar stabslägen och larviga rekryteringskampanjer som är ett hån mot oss som stannat och kämpar vidare. Ja, jag har världens bästa jobb, men sällan förutsättningar för att utföra det. Och mitt i alltihop ska jag förmodligen vara glad att vi inte har det som de på Karolinska. Kanske.

Måndag på akuten

Idag är jag ledig. Efter en jobbhelg med blixthalka, flunsor, stormvindar, sportlovsstart och en måndagkväll som var mer MÅNDAG än vanligt är jag lite lätt halvdöd. Alla som haft oturen att befinna sig på en akutmottagning vilken som helst en måndag, vet precis vad jag menar. Det liknar inget annat: en måndag kväll på akuten är en inblick i skärselden för både patienter och personal.

Oftast skrattar kollegorna och hälsar en med "välkommen till kaoset", vilket piggar upp eftersom kaoset är synligt redan utanför. Glada jobbarkompisar är liksom det som får stället att funka mitt i allt - bland alla sängar som blockerar korridorerna när rummen är fulla, bland alla frågor och bitska klagomål på väntetid, bland högen av ordinationer som bara växer.. Vi säger att vi skottar; vi jobbar häcken av oss och det blir ändå bara värre eftersom. Men vi vet ju att det vänder, det kan dröja fjorton timmar innan det slutar rasa in folk, men det vänder och till slut blir det hanterbart.

I upphandlingens gyllene tidsålder är det oftast på dessa måndagar som vi får slut på en massa nödvändiga läkemedel, utrustning och tvätt. Mycket är restnoterat och levereras helt enkelt inte. Droppaggregat, sprutor, livsviktiga läkemedel. Så mitt i störtfloden måste vi prioritera bort självklara åtgärder och uppfinna nya lösningar. Och vårdplatser har vi såklart inte heller, men det vet nog de flesta i Sverige hoppas jag. Bristen på vårdplatser gör att vi har dubbelt så många på akuten som vi borde ha, precis som på resten av Sveriges akutmottagningar.

Vi sätter gipstejp över blodfläckar och kräks och jobbar på i smutsiga kläder eftersom ombyten inte är levererade, vi tar extra blodtryck på dem som skulle haft ett av de dropp som inte finns och på dem som väntat i fem timmar på en sängplats nånstans, vi mikrar pyttipanna eftersom alla tror de ska svälta ihjäl om de missat en måltid. Vi som ofta missar vår lunch/middag pga jobbet vet att det inte stämmer. Och ibland funderar jag på vad dessa politiker som beslutat om skattesänkningar och privatiseringar skulle göra om de stod där med alla kritiska patienter, problem och klagomål? En vild chansning är att de skulle kräkas av ångest och gråta en skvätt på vägen hem. Vi är luttrade, vi vet att det vänder efter tre på natten. Men hur länge kan vi räkna med det - alltfler kommer sent på kvällarna och nätterna då vi är så få att smärtgränsen passeras flera ggr om.

Sådärja, första blogginlägget.. Det handlar om en måndag, det handlar om frustration. Det handlar om att läget blir allt värre och inget händer.