2015. Efter 12 år på akuten

2015. Det blir alltid så att man reflekterar över året som gick. Jag har levt länge men har fortfarande ingen aning om vad jag vill. Jag har jobbat länge, men får fortfarande samma skjuts av adrenalin, skärpning och den där önskan om att göra mitt allra bästa när det behövs. Mitt nyårslöfte är alltid en reflektion över vad jag behöver förbättra för att bli en bättre medmänniska. Det här året fick det vara. Jag har fokuserat på jobbet, vrider och vänder på sätt att behålla alla de där otroliga talangerna vi har inom akutsjukvården, dem som landstingen fnyser åt och ser som utbytbara. Så är det inte. Utan dem är livet mer skört, chanslöst.

Kvaliteten på vården är helt avhängig av kunskapen, empatin och modet hos sjuksköterskor och undersköterskor; de som bedömer, de som åtgärdar - även i omöjliga lägen åtgärdas allt, provas allt. Sjukvårdspersonal utför inte en tjänst, de diagnosticerar, riskbedömer, prioriterar, fördelar resurser, sliter, tröstar i omöjliga situationer, förändrar liv, förändrar prognoser. De tänker. De bryr sig. Om varenda en. Är livet hotat så finns de där. När det är slut så står de bredvid dem som är kvar. När nån är arg och kränkt över akutens eller avdelningens belastning så är det de som tar smällen, förolämpningarna, hoten.

Har nån magsjuka, så tvättar de och är trots allt glada de fåtaliga gånger de ändå får lön om de smittats och sätts i karens. För jodå, oftast betalar vi sjukdagar i dragen lön, trots att folk konstant hostar oss i ansiktet och trots att det är vi som dagligen tvättar bort slem, bajs, var och kräks. Vi blir inkallade på förhör om det förekommit multiresistenta bakterier, eller sjukdomar som TBC; som om vi vore spetälska och slarviga eftersom vi ju var där just då och hjälpte en sjuk människa. Kanske var det på julafton, denna heliga dag då vi jobbar som vanligt. För folk är sjuka då med hur mycket vi, precis som alla andra, vill vara med familjen.

Empati går över självbevarelsedrift. Det är ett faktum. En nödvändighet. Liv går före allt. Är det då rimligt, det som landstingen gör när de inte värdesätter sin främsta resurs, det som staten inte gör när de inte tar tag i krisen av personalflykt?

Och privat? För några dar sen hände nåt. Jag sprang på en från mitt förflutna som påminde mig om hur mycket små saker betyder, vilket inflytande en bra människa kan ha på ens liv även om de bara är där några få månader. När jag var nyseparerad, småtjock och osäker träffade jag en kille som gjorde mig stark och oberoende bara genom att vara schysst, generös och sig själv rakt igenom. En kille som alltid kommer ha en speciell plats i mitt hjärta. Han såg lycklig ut den här kvällen, och jag är den jag är just för att han var en bra grabb, en fin och betydelsefull person som dök upp vid exakt rätt tidpunkt. Nån gång ska jag tacka honom. Nån gång ska jag säga att han gjorde all den skillnad jag behövde.

Och nånstans hoppas jag att jag haft samma effekt på nån jag träffat. Kanske har vi gjort skillnad för nån allihop utan att veta om det. Visst vore det häftigt, visst vore det värt en hel del? Och jag tror faktiskt att så länge man försökt att vara bra, schysst, generös med sig själv, då har man säkert påverkat åtminstone nån, gett nån en skjuts åt rätt håll, en knuff som är mer betydelsefull än man anar själv. Så what if - tänk om vi skulle klappa oss själva på axeln å säga att vi varit rätt okej, att vi e rätt bra? Eller att vi åtminstone försökt och fortsätter försöka. Världen blir rätt okej då och livet väldigt värdefullt.

Helgnatt igen, på min akut

02.00. En flodvåg av folk kommer. Felställda frakturer. Medvetslösa. Jag häpnar, det är ju sent. Jag inser att det är fredag, att mina konstiga arbetstider och ständiga extrapass gjort mig lite dagvill. En timme till alltså med samma stuk. Okej, vi jobbar på. En sniff, en titt på ögonen. Jag försöker försynt få kompisen till den medelålders "medvetslösa" mannen att förstå att det handlar om en promillehalt på väl över 2,5. Ånej, "en grogg bara, det har inget med alkohol att göra, du ska få se". Han sliter å drar i mig, men jag är ensam i övervaket med ytterligare två patienter och måste ta prover och EKG. Så vad kan jag göra, han andas ju och är fullt övervakad med en säker apparatur och jag är bara en meter bort, hos en annan patient. Jag förstår perspektivet och försöker förklara att jag är nöjd så länge han andas och att det kommer att ta timmar att nyktra till men att vi tagit alla prover som finns och håller koll. Jag ler vänt efter fjärde försöket att påstå att det bara var en grogg och väjer för tredje försöket att röra vid delar av min kropp som är bara mina. Möjligheten finns att jag har fel, så det är klart att jag är öppen för andra diagnoser. Fast nej, han har en promille på nästan 3,5 visar det sig. Man blir klockren på såna bedömningar efter nåt år. Två sekunder, snabbare än en alkometer.

Jag upplyser den tafsande kompisen om vilket hotell han bor på när han är för rastlös för att stanna men inte har en aning om vart han ska (ambulansen visste ju åtminstone) och tar emot en misshandel med ett stort gapande sår i mungipan. Det kommer så många samtidigt att bara en sjuksköterska kan stanna hos resten av patienterna, de har varit där länge och hälften av dem vill ha smärtlindring och har ju ingen aning om hur mycket vi springer omkring utanför deras rum. En nyanländ kvinna ifrågasätter varför det är låst nu när hon vill träffa en doktor, jag förklarar hur det ser ut nuförtiden med våld och hot. Hon fnyser. Jag inser att vi är oviktiga. Vi är ju där för att serva, och serva snabbt. Folk vill ju hem och sova, det är kallt även inne och väldigt sent. När hon måste vänta medan en kollega hämtar en kompress ringer hon på klockan fast hon kort därefter är fullt uppegående med två fungerande armar och förmodligen vet att det finns kompresser på apoteket. Som om ingen annan spelar nån roll när man är trött och vill hem och sova efter att ha varit på akuten för en .. struntsak. Jag bara gapar, jag har ju ett dropp i ena handen och en morfinspruta i den andra och är på väg till flera patienter jag hellre borde vara hos, men som får vänta eftersom man aldrig vet på akuten, ringer det så kan det vara allvarligt och brådskande. Eller gälla en kompress och en väntetid på nån minut.

Det är fredag. Vi har bra jourer. Det är blod lite här och där, stökigt men under kontroll. En vanlig helgnatt. En bra natt. Vi har inte brist på personal ännu som storstadssjukhusen, platser finns på avdelningarna tills imorrn, men det krävs ändå en hel del diskussioner och rättviseresonemang för varje inläggning. Slöseri med tid. Tid vi hellre skulle lägga på smärtlindring och info till patienterna, men jag gullar med avdelningar som har platser istället medan jag har telefonen fastklämd mot axeln och sätter en nål, hänger ett dropp. Oftast gör vi så, ett par, tre saker samtidigt. Vi är för få för att göra på nåt annat vis.

Jag tror (och hoppas) att avdelningspersonalen inte förstår hur det kan se ut på akutmottagningen, hur många som klättrar på oss och kräver; arga, rädda. Hur svårt det är att bedöma och omvärdera sjuka eller inte så sjuka människor innan man har provsvar, innan man har all information. Vi måste ju tro på vad de säger och kolla om eftersom de verkar oförskämt friska i förhållande till vad de anger. Men nej, ibland är det tveksamt om de ens behöver gå till hälsocentralen om ett par dar. Avdelningarna vet nog inte hur länge det tar att gipsa ett underben eller sy ihop en sårskada, fixa allt de kräver innan patienten kan bäddas ner under ett täcke hos dem. Jag är trött. Desillusionerad. Men nästa gång jag går dit kan det bli ett bra pass.