2015. Efter 12 år på akuten

2015. Det blir alltid så att man reflekterar över året som gick. Jag har levt länge men har fortfarande ingen aning om vad jag vill. Jag har jobbat länge, men får fortfarande samma skjuts av adrenalin, skärpning och den där önskan om att göra mitt allra bästa när det behövs. Mitt nyårslöfte är alltid en reflektion över vad jag behöver förbättra för att bli en bättre medmänniska. Det här året fick det vara. Jag har fokuserat på jobbet, vrider och vänder på sätt att behålla alla de där otroliga talangerna vi har inom akutsjukvården, dem som landstingen fnyser åt och ser som utbytbara. Så är det inte. Utan dem är livet mer skört, chanslöst.

Kvaliteten på vården är helt avhängig av kunskapen, empatin och modet hos sjuksköterskor och undersköterskor; de som bedömer, de som åtgärdar - även i omöjliga lägen åtgärdas allt, provas allt. Sjukvårdspersonal utför inte en tjänst, de diagnosticerar, riskbedömer, prioriterar, fördelar resurser, sliter, tröstar i omöjliga situationer, förändrar liv, förändrar prognoser. De tänker. De bryr sig. Om varenda en. Är livet hotat så finns de där. När det är slut så står de bredvid dem som är kvar. När nån är arg och kränkt över akutens eller avdelningens belastning så är det de som tar smällen, förolämpningarna, hoten.

Har nån magsjuka, så tvättar de och är trots allt glada de fåtaliga gånger de ändå får lön om de smittats och sätts i karens. För jodå, oftast betalar vi sjukdagar i dragen lön, trots att folk konstant hostar oss i ansiktet och trots att det är vi som dagligen tvättar bort slem, bajs, var och kräks. Vi blir inkallade på förhör om det förekommit multiresistenta bakterier, eller sjukdomar som TBC; som om vi vore spetälska och slarviga eftersom vi ju var där just då och hjälpte en sjuk människa. Kanske var det på julafton, denna heliga dag då vi jobbar som vanligt. För folk är sjuka då med hur mycket vi, precis som alla andra, vill vara med familjen.

Empati går över självbevarelsedrift. Det är ett faktum. En nödvändighet. Liv går före allt. Är det då rimligt, det som landstingen gör när de inte värdesätter sin främsta resurs, det som staten inte gör när de inte tar tag i krisen av personalflykt?

Och privat? För några dar sen hände nåt. Jag sprang på en från mitt förflutna som påminde mig om hur mycket små saker betyder, vilket inflytande en bra människa kan ha på ens liv även om de bara är där några få månader. När jag var nyseparerad, småtjock och osäker träffade jag en kille som gjorde mig stark och oberoende bara genom att vara schysst, generös och sig själv rakt igenom. En kille som alltid kommer ha en speciell plats i mitt hjärta. Han såg lycklig ut den här kvällen, och jag är den jag är just för att han var en bra grabb, en fin och betydelsefull person som dök upp vid exakt rätt tidpunkt. Nån gång ska jag tacka honom. Nån gång ska jag säga att han gjorde all den skillnad jag behövde.

Och nånstans hoppas jag att jag haft samma effekt på nån jag träffat. Kanske har vi gjort skillnad för nån allihop utan att veta om det. Visst vore det häftigt, visst vore det värt en hel del? Och jag tror faktiskt att så länge man försökt att vara bra, schysst, generös med sig själv, då har man säkert påverkat åtminstone nån, gett nån en skjuts åt rätt håll, en knuff som är mer betydelsefull än man anar själv. Så what if - tänk om vi skulle klappa oss själva på axeln å säga att vi varit rätt okej, att vi e rätt bra? Eller att vi åtminstone försökt och fortsätter försöka. Världen blir rätt okej då och livet väldigt värdefullt.