Mat på akuten? Knappast prio 1

Jag är stolt över min arbetsplats, över kollegorna och våra sepsislarm, traumateam, trombolyslarm o dy, sånt vi gör för att förbättra överlevnad. Igår läste jag om en studie som visar att akutmottagningarna "hoppar över" omvårdnaden, att vi måste se mer till den mindre brådskande patientens hela behov. Jag blev arg och kränkt och jag antar att det är fel. Fel av mig att bli förbannad, även om jag blir det pga omtanke om de mest sjuka. Visst, vi är usla på att hålla reda på om folk med låg prio har varit utan mat i 4 timmar, kanske kollar vi för sällan om det är blött i sängen. Men vi tar armeer av prover, blodtryck, bladderscans och EKG:n varje timme. Vi springer i skytteltrafik med dropp och Morfin. Vi är hela tiden tvungna att prioritera om för att det händer nåt. Varför lades så stor vikt vid matintag - är det servering eller sjukvård vi ska fokusera på? 

Eftersom all personal har fullt upp så måste nåt prioriteras bort isåfall. Ska vi sluta ta prover? Ska patienterna gå någon annanstans för gipsning? Omvårdnad är såklart annat än mat. Vi prioriterar smärtlindring åt dem som har väldigt ont, vi tittar till, följer till toaletten och ger den lilla information vi har i den mån vi hinner. Mat? Visst är det viktigt för äldre som inte har anhöriga med sig. De anhöriga har oftast ben och skulle kunna gå och fixa mat kan man tycka. Men i övrigt? Det känns bara absurt och verklighetsfrånvänt att ens ta upp det. Alla akutmottagningar sliter hund och är under extremt tryck. Besökarna blir fler i samma takt som syrrorna flyr. Att människor som har såpass lindriga skador/sjukdomar att de får vänta länge på doktorn missar en måltid är inte nån av mina prioriteringar. Ledsen. Att fokusera på deras helhetsbehov innebär att jag tar tid från dem som behöver den bättre.

Nu har jag iofs inte läst själva studien, utan bara hans beskrivning av vad han kommit fram till. Killen har jobbat på akutmottagningar. Visst. För 5-7 år sen var det skillnad. Då travade jag ofta runt och serverade mat. För att jag hann, inte för att de behövde det. Skillnaden: Förut tills nu. Då innan flertalet rutinerade kollegor slutade och istället valde drägliga jobb. Slutade de ungefär samtidigt som schemat blev omöjligt, samtidigt som patientflödet ökade, samtidigt som mina fötter blev alltför ömma för annat än löparskor? Det tog förmodligen några år lite i taget och jag vande mig väl. Jag minns att vi under några år hade veckor som var lite tuffare än andra. Veckorna blev sen till månader. Och nu är det vardag. De enda veckor vi räknar som tuffa nu är de när vi slår besöksrekord. Så slå mig inte i huvudet med det vi inte gör. Vi har fullt upp med det vi måste göra - och göra snabbt.

Komplicerade koncept - i landstinget och i huvudet

Torsdag. Medan ni planerar fredagsmys laddar jag för jobbhelg och längtar dit efter några dagar av utbildning, fast jag vet att det blir slitigt och stundtals kaos. Men man väljer inte att jobba på akuten om man inte älskar folk, fart och kaos. I hemlighet iallafall. Lite skamset.

Jag har fått ett svar från mitt landsting efter mina försök att lyfta dem under armarna. De förklarar pedagogiskt att det inte går att höja lönen hur som helst för att rekrytera medan tid är - de har ju en ansträngd ekonomi. Eh.. jaha, verkligen? Den blev knappast bättre av böterna de betalat för all övertid personalbristen lett till. Eller av att bemanningssköterskor gått på schema till en kostnad av 5000 per pass. 

Klappa mig överseende på huvudet och förklara gärna. Jag är ju bara en sjuksköterska och förväntas inte förstå så komplicerade koncept som pengar. Jag hanterar ju bara människor; enkla biologiska system. Jag ska inte bry mitt lilla huvud med att registrera att svåra komplikationer som lungödem och annat blir allt vanligare i takt med att sjukvårdskrisen förvärras eller oroa mig över framtiden och trötta jobbarkompisar. Mitt lilla huvud och mina övriga biologiska system fungerar ändå lite sådär i nuläget när jag tänker efter.  

Satte mig nämligen på tåget efter några toppendagar med massvis av intryck och upptäckte att jag har bara en människa i huvudet. Som blockerar allt annat. Som jag åker ifrån - och som är helt ovetande om alltihop. Helt oförberett är världen upp och ner och jag har ingen aning om vad som hände med sagda huvud. Inget har ju hänt utanför det. Han vet förmodligen knappt vad jag heter och jag vet ingenting alls. Nytt, ovant och alldeles omöjligt. Lite sådär som livet är ibland. Och livet har ju en tendens att rätta till saker och ting, så det ordnar sig - väl? Kanske är jag bara lite tidigt ute med vårförvirringen. Och jag är fullvuxen och en cyniker; jag tror inte ens på sånt där trams. Jag har full kontroll över mig själv. För det mesta.

Och jodå, jag är tillbörligt tacksam över att en landstingspolitiker tog sig tid att svara fast jag är en enkel gräsrot, även om jag är lite stött över att ett par av mina förslag tydligen inte var värda att kommentera alls. Vad de inte förstår är att jag brinner för vad jag gör och kan åstadkomma. Vad vi alla kan åstadkomma. Måste för övrigt skärpa upp mig och kolla verkligheten. Huvudstupa knäpp och .. vad kallas det - förälskad? blir man inte bara sådär. Punkt. Och absolut inte i nån som inte vet att man finns. Haha, fast lite roligt är det ändå. Kaos i privatlivet, jodå det matchar ju fint...

När sjukvården krisar och böner inte hjälper

Stannade kvar på övertid i natt. Vi är så få på nätterna och rullar det in 5 ambulanser samtidigt som det kommer ännu fler förkylda barn och folk som halkat vid 01 på natten finns det liksom inget att fundera på. När orken är så slut att du går på autopilot blundar du för klockan och häller i dig en plastmugg ljummet vatten för att dämpa hungern. Hjärnan registrerar och tolkar ändå provsvar rätt och mitt i kaoset av dem som behöver träffa doktorn NU är du tvungen att avbryta honom och visa dem. Prio ett är alltid de i behov av intensivvård. Vi sköterskor går utöver våra befogenheter och behandlar de andra så länge.  De beslut sjuksköterskor och läkare är tvungna att fatta under tuffa arbetspass innebär att vi riskerar våra legitimationer. Vi gör det ändå, för att rädda liv. För att köpa tid åt dem som är sjuka, så vi har en chans att hinna behandla dem i tid. Jag älskar mitt jobb och jag är riktigt bra på det. Men hur länge håller det att inte ha nån fritid, att inte ha kraft kvar att träna så kroppen håller? Vi kan så mycket, men klona oss kan vi inte.

De förkylda barnen och benbrotten får förstås vänta - hur irriterade de än är. De söker oss med blicken medan vi skyndar förbi med inhalationer, dropp och antibiotika. De tycker att det ser lugnt ut i väntrummet och det är det förmodligen, eftersom det lyser som en julgran inne - alla undersökningsrum är fulla. Jag hinner inte förklara och vi hinner inte rapportera enligt socialstyrelsens föreskrifter. Vi lägger lappar i journalerna och det funkar eftersom alla är rutinerade och prioriterar rätt. Men patientsäkert? Nej. Det har inte landstinget råd med, det är kalla fakta. Landstinget ska spara. Och våra vädjanden om att det är bråttom att agera för att kunna upprätthålla en hyfsad standard på vården har klingat ohörda i tre år nu.

Förra året fick vi en arbetsmodell som drev ganska många till långtidssjukskrivning - och gratis kaffe. I år har vi fått ett löfte om att några av oss ska få betald vidareutbildning. Vidareutbildningen är något som vi bara har användning av på jobbet förstås och det tar förmodligen 6-8 år innan vi tjänar tillbaka inkomstbortfall, resor och boende, fast nån garanti eller diskussion om löneökning efteråt finns inte alls, jag bara hoppas. Jag går en sådan nu, parallellt med jobb, vilket gör min inkomst 7000 kr lägre i månaden under ett par år. Medan jag pluggar får jag sms från jobbet med önskemål om att ta extrapass. Några är jag tvungen att ta för att ha en dräglig inkomst, jag pluggar till sent på nätterna istället. Jag vet också att mina vänner på avdelningarna går underbemannade och hade 200 timmar övertid förra året och då är det svårt att neka.

Jag har skickat mail till landstinget och desperat vädjat om att de ska agera innan allt kollapsar och föreslagit två enkla konkreta åtgärder. Jag får inget svar och nu tror jag tiden runnit ut. Utan de kraftfulla beslut de hade behövt ta får vi bara hälften av de kollegor vi behöver. Sommaren är väldigt nära och vi går redan kraftigt underbemannade på sjukhuset. Allt som behövs är ett snabbt beslut om högre löner och enkel tidsviktning. Men det kommer inte. Inget landsting klarar sitt uppdrag längre, vården är inte säker och vi som stannat de här tuffa åren är riktigt slitna nu, hur mycket rutin vi än har börjar det bli risk för misstag begångna av utmattning. Jag har kollat om det ligger förslag hos riksdagen - det är ju trots allt en nationell kris - men där hittar jag inga alls. Jag följer debatten, noterar stabslägen och larviga rekryteringskampanjer som är ett hån mot oss som stannat och kämpar vidare. Ja, jag har världens bästa jobb, men sällan förutsättningar för att utföra det. Och mitt i alltihop ska jag förmodligen vara glad att vi inte har det som de på Karolinska. Kanske.

Måndag på akuten

Idag är jag ledig. Efter en jobbhelg med blixthalka, flunsor, stormvindar, sportlovsstart och en måndagkväll som var mer MÅNDAG än vanligt är jag lite lätt halvdöd. Alla som haft oturen att befinna sig på en akutmottagning vilken som helst en måndag, vet precis vad jag menar. Det liknar inget annat: en måndag kväll på akuten är en inblick i skärselden för både patienter och personal.

Oftast skrattar kollegorna och hälsar en med "välkommen till kaoset", vilket piggar upp eftersom kaoset är synligt redan utanför. Glada jobbarkompisar är liksom det som får stället att funka mitt i allt - bland alla sängar som blockerar korridorerna när rummen är fulla, bland alla frågor och bitska klagomål på väntetid, bland högen av ordinationer som bara växer.. Vi säger att vi skottar; vi jobbar häcken av oss och det blir ändå bara värre eftersom. Men vi vet ju att det vänder, det kan dröja fjorton timmar innan det slutar rasa in folk, men det vänder och till slut blir det hanterbart.

I upphandlingens gyllene tidsålder är det oftast på dessa måndagar som vi får slut på en massa nödvändiga läkemedel, utrustning och tvätt. Mycket är restnoterat och levereras helt enkelt inte. Droppaggregat, sprutor, livsviktiga läkemedel. Så mitt i störtfloden måste vi prioritera bort självklara åtgärder och uppfinna nya lösningar. Och vårdplatser har vi såklart inte heller, men det vet nog de flesta i Sverige hoppas jag. Bristen på vårdplatser gör att vi har dubbelt så många på akuten som vi borde ha, precis som på resten av Sveriges akutmottagningar.

Vi sätter gipstejp över blodfläckar och kräks och jobbar på i smutsiga kläder eftersom ombyten inte är levererade, vi tar extra blodtryck på dem som skulle haft ett av de dropp som inte finns och på dem som väntat i fem timmar på en sängplats nånstans, vi mikrar pyttipanna eftersom alla tror de ska svälta ihjäl om de missat en måltid. Vi som ofta missar vår lunch/middag pga jobbet vet att det inte stämmer. Och ibland funderar jag på vad dessa politiker som beslutat om skattesänkningar och privatiseringar skulle göra om de stod där med alla kritiska patienter, problem och klagomål? En vild chansning är att de skulle kräkas av ångest och gråta en skvätt på vägen hem. Vi är luttrade, vi vet att det vänder efter tre på natten. Men hur länge kan vi räkna med det - alltfler kommer sent på kvällarna och nätterna då vi är så få att smärtgränsen passeras flera ggr om.

Sådärja, första blogginlägget.. Det handlar om en måndag, det handlar om frustration. Det handlar om att läget blir allt värre och inget händer.