Komplicerade koncept - i landstinget och i huvudet

Torsdag. Medan ni planerar fredagsmys laddar jag för jobbhelg och längtar dit efter några dagar av utbildning, fast jag vet att det blir slitigt och stundtals kaos. Men man väljer inte att jobba på akuten om man inte älskar folk, fart och kaos. I hemlighet iallafall. Lite skamset.

Jag har fått ett svar från mitt landsting efter mina försök att lyfta dem under armarna. De förklarar pedagogiskt att det inte går att höja lönen hur som helst för att rekrytera medan tid är - de har ju en ansträngd ekonomi. Eh.. jaha, verkligen? Den blev knappast bättre av böterna de betalat för all övertid personalbristen lett till. Eller av att bemanningssköterskor gått på schema till en kostnad av 5000 per pass. 

Klappa mig överseende på huvudet och förklara gärna. Jag är ju bara en sjuksköterska och förväntas inte förstå så komplicerade koncept som pengar. Jag hanterar ju bara människor; enkla biologiska system. Jag ska inte bry mitt lilla huvud med att registrera att svåra komplikationer som lungödem och annat blir allt vanligare i takt med att sjukvårdskrisen förvärras eller oroa mig över framtiden och trötta jobbarkompisar. Mitt lilla huvud och mina övriga biologiska system fungerar ändå lite sådär i nuläget när jag tänker efter.  

Satte mig nämligen på tåget efter några toppendagar med massvis av intryck och upptäckte att jag har bara en människa i huvudet. Som blockerar allt annat. Som jag åker ifrån - och som är helt ovetande om alltihop. Helt oförberett är världen upp och ner och jag har ingen aning om vad som hände med sagda huvud. Inget har ju hänt utanför det. Han vet förmodligen knappt vad jag heter och jag vet ingenting alls. Nytt, ovant och alldeles omöjligt. Lite sådär som livet är ibland. Och livet har ju en tendens att rätta till saker och ting, så det ordnar sig - väl? Kanske är jag bara lite tidigt ute med vårförvirringen. Och jag är fullvuxen och en cyniker; jag tror inte ens på sånt där trams. Jag har full kontroll över mig själv. För det mesta.

Och jodå, jag är tillbörligt tacksam över att en landstingspolitiker tog sig tid att svara fast jag är en enkel gräsrot, även om jag är lite stött över att ett par av mina förslag tydligen inte var värda att kommentera alls. Vad de inte förstår är att jag brinner för vad jag gör och kan åstadkomma. Vad vi alla kan åstadkomma. Måste för övrigt skärpa upp mig och kolla verkligheten. Huvudstupa knäpp och .. vad kallas det - förälskad? blir man inte bara sådär. Punkt. Och absolut inte i nån som inte vet att man finns. Haha, fast lite roligt är det ändå. Kaos i privatlivet, jodå det matchar ju fint...