Stannade kvar på övertid i natt. Vi är så få på nätterna och rullar det in 5 ambulanser samtidigt som det kommer ännu fler förkylda barn och folk som halkat vid 01 på natten finns det liksom inget att fundera på. När orken är så slut att du går på autopilot blundar du för klockan och häller i dig en plastmugg ljummet vatten för att dämpa hungern. Hjärnan registrerar och tolkar ändå provsvar rätt och mitt i kaoset av dem som behöver träffa doktorn NU är du tvungen att avbryta honom och visa dem. Prio ett är alltid de i behov av intensivvård. Vi sköterskor går utöver våra befogenheter och behandlar de andra så länge. De beslut sjuksköterskor och läkare är tvungna att fatta under tuffa
arbetspass innebär att vi riskerar våra legitimationer. Vi gör det ändå,
för att rädda liv. För att köpa tid åt dem som är sjuka, så vi har en
chans att hinna behandla dem i tid. Jag älskar mitt jobb och jag är
riktigt bra på det. Men hur länge håller det att inte ha nån fritid, att
inte ha kraft kvar att träna så kroppen håller? Vi kan så mycket, men klona oss kan vi inte.
De förkylda barnen och benbrotten får förstås vänta - hur irriterade de än är. De söker oss med blicken medan vi skyndar förbi med inhalationer, dropp och antibiotika. De tycker att det ser lugnt ut i väntrummet och det är det förmodligen, eftersom det lyser som en julgran inne - alla undersökningsrum är fulla. Jag hinner inte förklara och vi hinner inte rapportera enligt socialstyrelsens föreskrifter. Vi lägger lappar i journalerna och det funkar eftersom alla är rutinerade och prioriterar rätt. Men patientsäkert? Nej. Det har inte landstinget råd med, det är kalla fakta. Landstinget ska spara. Och våra vädjanden om att det är bråttom att agera för att kunna upprätthålla en hyfsad standard på vården har klingat ohörda i tre år nu.
Förra året fick vi en arbetsmodell som drev ganska många till långtidssjukskrivning - och gratis kaffe. I år har vi fått ett löfte om att några av oss ska få betald vidareutbildning. Vidareutbildningen är något som vi bara har användning av på jobbet förstås och det tar förmodligen 6-8 år innan vi tjänar tillbaka inkomstbortfall, resor och boende, fast nån garanti eller diskussion om löneökning efteråt finns inte alls, jag bara hoppas. Jag går en sådan nu, parallellt med jobb, vilket gör min inkomst 7000 kr lägre i månaden under ett par år. Medan jag pluggar får jag sms från jobbet med önskemål om att ta extrapass. Några är jag tvungen att ta för att ha en dräglig inkomst, jag pluggar till sent på nätterna istället. Jag vet också att mina vänner på avdelningarna går underbemannade och hade 200 timmar övertid förra året och då är det svårt att neka.
Jag har skickat mail till landstinget och desperat vädjat om att de ska agera innan allt kollapsar och föreslagit två enkla konkreta åtgärder. Jag får inget svar och nu tror jag tiden runnit ut. Utan de kraftfulla beslut de hade behövt ta får vi bara hälften av de kollegor vi behöver. Sommaren är väldigt nära och vi går redan kraftigt underbemannade på sjukhuset. Allt som behövs är ett snabbt beslut om högre löner och enkel tidsviktning. Men det kommer inte. Inget landsting klarar sitt uppdrag längre, vården är inte säker och vi som stannat de här tuffa åren är riktigt slitna nu, hur mycket rutin vi än har börjar det bli risk för misstag begångna av utmattning. Jag har kollat om det ligger förslag hos riksdagen - det är ju trots allt en nationell kris - men där hittar jag inga alls. Jag följer debatten, noterar stabslägen och larviga rekryteringskampanjer som är ett hån mot oss som stannat och kämpar vidare. Ja, jag har världens bästa jobb, men sällan förutsättningar för att utföra det. Och mitt i alltihop ska jag förmodligen vara glad att vi inte har det som de på Karolinska. Kanske.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar