Mat på akuten? Knappast prio 1

Jag är stolt över min arbetsplats, över kollegorna och våra sepsislarm, traumateam, trombolyslarm o dy, sånt vi gör för att förbättra överlevnad. Igår läste jag om en studie som visar att akutmottagningarna "hoppar över" omvårdnaden, att vi måste se mer till den mindre brådskande patientens hela behov. Jag blev arg och kränkt och jag antar att det är fel. Fel av mig att bli förbannad, även om jag blir det pga omtanke om de mest sjuka. Visst, vi är usla på att hålla reda på om folk med låg prio har varit utan mat i 4 timmar, kanske kollar vi för sällan om det är blött i sängen. Men vi tar armeer av prover, blodtryck, bladderscans och EKG:n varje timme. Vi springer i skytteltrafik med dropp och Morfin. Vi är hela tiden tvungna att prioritera om för att det händer nåt. Varför lades så stor vikt vid matintag - är det servering eller sjukvård vi ska fokusera på? 

Eftersom all personal har fullt upp så måste nåt prioriteras bort isåfall. Ska vi sluta ta prover? Ska patienterna gå någon annanstans för gipsning? Omvårdnad är såklart annat än mat. Vi prioriterar smärtlindring åt dem som har väldigt ont, vi tittar till, följer till toaletten och ger den lilla information vi har i den mån vi hinner. Mat? Visst är det viktigt för äldre som inte har anhöriga med sig. De anhöriga har oftast ben och skulle kunna gå och fixa mat kan man tycka. Men i övrigt? Det känns bara absurt och verklighetsfrånvänt att ens ta upp det. Alla akutmottagningar sliter hund och är under extremt tryck. Besökarna blir fler i samma takt som syrrorna flyr. Att människor som har såpass lindriga skador/sjukdomar att de får vänta länge på doktorn missar en måltid är inte nån av mina prioriteringar. Ledsen. Att fokusera på deras helhetsbehov innebär att jag tar tid från dem som behöver den bättre.

Nu har jag iofs inte läst själva studien, utan bara hans beskrivning av vad han kommit fram till. Killen har jobbat på akutmottagningar. Visst. För 5-7 år sen var det skillnad. Då travade jag ofta runt och serverade mat. För att jag hann, inte för att de behövde det. Skillnaden: Förut tills nu. Då innan flertalet rutinerade kollegor slutade och istället valde drägliga jobb. Slutade de ungefär samtidigt som schemat blev omöjligt, samtidigt som patientflödet ökade, samtidigt som mina fötter blev alltför ömma för annat än löparskor? Det tog förmodligen några år lite i taget och jag vande mig väl. Jag minns att vi under några år hade veckor som var lite tuffare än andra. Veckorna blev sen till månader. Och nu är det vardag. De enda veckor vi räknar som tuffa nu är de när vi slår besöksrekord. Så slå mig inte i huvudet med det vi inte gör. Vi har fullt upp med det vi måste göra - och göra snabbt.