Tänk er en arbetsplats som slimmar och slimmar tills det fåtal som är kvar inte orkar mer. För att arbetsuppgifterna blivit allt fler och allt mer avancerade. För att om nån är sjuk, så finns det ingen annan att kalla in - schemat är så tajt, så snålt och bemanningen så knappt tilltagen att ingen finns som är tillgänglig. Någon får gå ett dubbelpass. Någon får inte gå hem efter att ha slitit häcken av sig under dagen. Så fungerar svensk sjukvård. Klart att många flyr.
Vi screenar våra samtal på lediga dagar. För att kunna vila. Telefonen ringer, vi får sms. Den efterlängtade lediga dagen trasas sönder av skuldkänslor. Jag måste ha en bra ursäkt. Beordrat pass hänger i luften. Jag ljuger. Jag älskar mitt jobb men det förstör mig. Jag hatar att ljuga och jag är usel på det. Det gör våld på mina viktigaste principer. Men jag orkar inte. Orkar inte mer, jag har inget val. Lögnen är mitt enda alternativ.
Jag var en sån som sjöng i korridorerna. Nu ljuger jag istället. Låtsas att jag har nåt viktigt att göra. Att jag är 10 mil bort. Jag hör sonens version av mina minnen "nej, du skulle ha slutat tio (22) då men du kom klockan två (02). Du var jättesen". Jättesen. Bra förälder. Skuld. Till min förvåning har jag ertappat honom med att ljuga för mig. Jag blev förskräckt först, men det är ju rätt logiskt. Om tonåringen ser mig ljuga varje ledig eftermiddag och kväll är det en rimlig följd att han tar efter. "Gör som jag gör, inte som jag säger". Ringar på vattnet.
Sommar är oftast inte ett löfte för oss. Det är ångest. Oro. I fjol hade jag en bra semester. Lite sen men rätt bra. Det innebär att i år blir den tidig. Tidig som i innan det svenska vädret ens funderat på att det är sommar. Och vi är så vana vid denna sakernas ordning att jag kommer att önska just de veckorna. Sjukhuset får inte vikarier. De gör inte ens ett allvarligt försök att ersätta de tomma rader som redan nu finns. "Vi följer lönedebatten i omvärlden" säger landstinget. Eh.. jaha. Intressant. Men det är ett bedrövligt svar på min desperata fråga om de kan tänka sig ett par rappa, nödvändiga beslut som ger mig hopp.
GT skrev idag att med större bemanningstäthet skulle inte sommaren vara ett lika stort problem. Det går att dra det resonemanget längre. Med större bemanningstäthet skulle mina kollegor aldrig ha flytt. Med större bemanningstäthet skulle de fortfarande ha sjuksköterskor som sjöng i korridorerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar