Jag blir så arg, så frustrerad. Mina kollegor på akuter runt om i landet tar hand om extrema, ständigt ökande patientmängder men vem tar hand om dem? Vem tar ansvar, förutom alla dessa fantastiska syrror som sliter ihjäl sig? Inget händer ju!!! Allt blir bara värre och värre, värdefulla, intelligenta och fina människor blir sjukskrivna eller ger upp och söker sig till andra branscher efter många år av slit och varningssignaler som ingen lyssnar på. Jag har tur, hos oss ser jag alla tecken men det har inte gått så långt ännu. Patientflödet ökar snabbt, antalet platser sjunker i samma takt även hos oss men än har vi nätt och jämnt näsan över ytan. I storstäder som Malmö och Stockholm är situationen så långt bortom all kontroll att den förmodligen kommer att ta åratal att rätta till. Smällen i dessa lägen tas till största delen av akuten. Av sköterskorna. Det fåtal som finns kvar.
Uppskattas de? Nej. Lönerna är desamma trots extrem brist. Arbetstiderna och villkoren försämras för varje år, ledig dag innebär sms och samtal med önskemål om att man ska ta ut sig bara lite till. Landstingen väntar. På vad? På varann? På att staten ska ta över ansvaret? På att dödsfallen och anmälningarna ska öka? Jag förstår inte. Vem vinner på att vänta tills situationen är så katastrofal att den är bortom all räddning? Jag följer debatten med en tung förtvivlan inombords. Vet ni att vi sörjer och skäms över Sverige? Vet ni att vi arbetar så hårt att vi inte har det minsta minne av hur vi kom hem efter jobbet, hjärnan liksom brinner. Kroppen gör ont. Överallt. Och så känns det för mig som jobbar där det ännu finns marginaler. Jag fick 1000 spänn i löneökning. Det kändes som ett hån att jag, trots 17 års lojalitet och den typ av erfarenhet som borde vara samhällets högst skattade och som det råder extrem brist på, ändå inte ens tjänar 30 000 - om det ens fanns en chans att orka heltid, vilket är en omöjlighet. Hur sjukt är det att jag som är hyfsat ung, frisk och mycket vältränad jobbar så hårt att jag inte orkar mer än 80%? Hur sjukt är det att ansvaret över landstingen vilar hos oinsatta politiker som inte förstår allvaret och tar de drastiska beslut som är nödvändiga?
Hur sjukt är det att mina kollegor i storstadsregionerna tvingas till en punkt där de kollapsar på löpande band trots att de larmat i åratal medan de försökt göra två människors jobb? Vem tar över? Patienterna blir snabbt allt fler, allt sjukare. Vad har de för chanser om landstingen fortsätter att köra sina kompetenta, erfarna syrror såpass i botten att de inte finns där när de behövs. Landstinget lät dem gå. Landstingen utnyttjade dem till sista droppen, tills de inte orkade mer, och vände dem sedan ryggen. Akutsyrror. Jag tror att de flesta av oss är typ A-människor. Vi vill så mycket, är så flexibla och lösningsorienterade att ingen i nån annan bransch riktigt kan matcha oss. Vi är speciella, extrema, jobbiga och oersättliga. Vi ser det som inte syns, långt innan det händer, det som inte kan räddas. Men vi är människor vi med och det hårda mentala och fysiska tempo som vi gradvis tvingats till är nu så högt att ni skulle häpna. Att ta rygg på oss, en ynka dag skulle knäcka de flesta. Det är omänskligt, även hos oss som inte är lika drabbade som Malmö och Stockholm. Det vore så lätt. Om landstingen slutade med sin barnsliga vägran att ge oss skälig lön, tidskompensation för alla de kvällar och helger vi offrar våra familjer för andras liv. Om staten tog nåt j-a ansvar och AGERADE. För ett halvår sen. Var är samhällsdebatten? Var är respekten för de liv vi inte längre har personal nog för att rädda?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar