Ibland är jag glad att jag inte är polis. När våldet kryper upp framför näsan. När det som aldrig händer faktiskt händer. När det blöder, pyser ut ur alla hål medan vi gör hjärtlungräddning. När inget hjälper fast en erfaren kirurg kommer och bänder upp bröstkorgen, när vi är där, beredda att offra allt, prova allt för ett ungt liv. Springer efter blod, kämpar, pumpar. Stan som är så liten att gärningsmannen kommer till oss. Hur det känns? Det känns så in i h-e. Tårarna. Sorgen. Frustrationen. Verkligheten som försöker trycka sig in i min uppfattning om att ingen nånsin gör eller säger nåt i syfte att skada. När sa jag det sist, 12 timmar innan jag fick tänka om? Ingen är elak, människor gör misstag, visst, men inte med ond avsikt. Kan jag nå dit igen? Kan jag bli den jag var, nånsin?
Jag hoppas jag tänker så igen. Men gör jag det? Jag vet inte, jag har mött verkligheten, dragit ett lakan över en ung, frisk människas ansikte med all den förvirrade sorg mötet med världen kan ge. Och om ni bara visste. Hur ont det gör när man är sista instans och slutligen tvungen att ge upp. Ge upp om ett liv som inte borde ha tagit slut. Och med det, om all min naivitet, all min optimism och godtrogenhet. Lakanet över ansiktet, som jag hatar denna lilla detalj, drar bort det igen så fort jag kan, känns så respektlöst. Där ligger en människa. Är det okej med polisen, det är hans första. Jag kan inte. Kan inte låta lakanet ligga kvar. Har inte tid att stanna och stötta. Inte tid att tänka eller reagera heller.
Och känslan när jag vaknar nästa dag och allt är förändrat, jag är förändrad i grunden, men ändå så jobbade jag vidare som om inget hänt då, i timmar. Hur? Av nödvändighet. Vi har ingen backup. Funkar inte jag så finns ingen annan. Jag måste låsa allt jag känner, det har jag gjort otaliga gånger förut men aldrig så här fundamentalt. Och det finns inte nån som kan täcka upp när reaktionen kommer, jag måste dit igen fast hjärtat slår som en instängd fågel, snabbt, hårt och tårarna vill inte sluta rinna. Jag mår illa, allt finns där på akuten. Jag vill inte. Kroppen stegrar sig. Men alla som har nån möjlighet att förstå är innanför dörren. Jag går in efter en kort tvekan. Igen. Och blir mitt alter ego. Proffset. Som jag inte förstår, som jag föraktar men ändå behöver vara.
söndag 18 oktober 2015
torsdag 15 oktober 2015
Akuten by night
Detta fenomen som aldrig upphör att förvåna mig: sen-kvälls-besökare... Är det biologiska eller psykologiska orsaker till störtfloden av besökare som plötsligt väller in strax efter att vi halverat vår styrka, från strax före 22 till framemot 01? Borde vi sätta upp anslag som exemplifierar hur mycket längre väntetiden till doktor (för icke livshotande tillstånd) är vid denna tid på dygnet? 10,00=1-2 tim väntan, 16,00= 1,5-3,5 tim, 21,30= 4,5-7 h väntan? För jo, så blir det med fler patienter och färre läkare. Faktiskt. Och nej, vi kan inte ta hänsyn till din barnvakt eller hunden i bilen, dessa faktum gör inte att folk slutar få hjärtinfarkt eller slutar att slå i sina huvuden riktigt illa, om du tänker efter. Punkt. 'Nough said.
Och när du står där. 00,30 med nån som är helt oresonlig. Med en minimal personalstyrka och är tvungen att magskölja i akutrummet med två andra medan de fåtaliga resten får ta alla som strömmar in på akuten. När ni måste ta ytterligare en ur personalen för att hålla i så inte hon river ut den nödvändiga men otroligt tjocka slangen som måste få vara kvar. Som ändå inte räcker till, som måste rensas från mat som stoppar flödet och det kommer maginnehåll precis överallt, över er när hon hoppar runt och slåss. När det är så många av dina kollegor som aldrig varit med och vet hur man gör. När du svettas och halkar i maginnehåll men det måste göras och förutom du själv så finns det bara en till som nånsin gjort det. (Och utbildning? vi får ju inte ens gå överlappande pass för det kostar för mycket, våra pass kortas av såpass att vi måste jobba 6 dagar i veckan för att fylla en heltid - fast det orkar man sällan mer än ett par år på akuten, tro mig. Fötterna och hjärnan är paj efter 6 timmar i hårt tempo.)
När erfarenhet verkligen spelar roll. När ni inte ens är tillräckligt många för att nån ska kunna gå några steg till telefonen och be vakten om hjälp. När det är så otroligt bråttom, så väldigt många tabletter som definitivt kommer att ända ett liv alldeles för tidigt. Så tidigt så hon inte ens hunnit börja än. När den ansvariga läkaren måste gå därifrån för att det kommer en hjärtinfarkt och sen igen för att det är för många nya på hjärtavdelningen som ger fel info av orutin. När narkosläkaren som ska ta med henne på intensiven måste springa därifrån ändå, för ett barns hjärta har slutat slå. När den ynkliga personalstyrkan på 5 pers som finns kvar, sen vi 3 som går till 02 är slutkörda och krökta går hem, måste övervaka en intensivvårdspatient förutom att ta hand om alla nya och alla som inte fått plats på de överfulla avdelningarna. De som ska jobba vidare sina 9,5 timme utan att ha fått en chans att stoppa nån energi i magen eftersom vi är alldeles för få för att undvara nån en kvart.
Ibland vill jag bara gråta. Önska att vi hade en personalstyrka som räckte till, som anpassats till det mycket högre antal som kommit nattetid de senaste åren. Budget som gjort det möjligt att anställa och utbilda erfaret folk istället för de ynkliga summor som får de attraktiva att skaka på huvudet och undra varför de ens kom dit och försökte, och en rimlig belastning så att vi kanske alltid skulle hinna äta lite snabbt på de 9,5 h vi jobbar nattetid. Som räckt till för att ha koll på alla patienter. Men det har inte hänt än fast så mycket varit på håret redan i över 3 år. Så snälla, kan du vänta så låt oss försöka göra det vi kan för dem som absolut behöver oss just då. Så ser det ut ibland. Just därför är väntetiden lång. Och måste få vara det.
Och när du står där. 00,30 med nån som är helt oresonlig. Med en minimal personalstyrka och är tvungen att magskölja i akutrummet med två andra medan de fåtaliga resten får ta alla som strömmar in på akuten. När ni måste ta ytterligare en ur personalen för att hålla i så inte hon river ut den nödvändiga men otroligt tjocka slangen som måste få vara kvar. Som ändå inte räcker till, som måste rensas från mat som stoppar flödet och det kommer maginnehåll precis överallt, över er när hon hoppar runt och slåss. När det är så många av dina kollegor som aldrig varit med och vet hur man gör. När du svettas och halkar i maginnehåll men det måste göras och förutom du själv så finns det bara en till som nånsin gjort det. (Och utbildning? vi får ju inte ens gå överlappande pass för det kostar för mycket, våra pass kortas av såpass att vi måste jobba 6 dagar i veckan för att fylla en heltid - fast det orkar man sällan mer än ett par år på akuten, tro mig. Fötterna och hjärnan är paj efter 6 timmar i hårt tempo.)
När erfarenhet verkligen spelar roll. När ni inte ens är tillräckligt många för att nån ska kunna gå några steg till telefonen och be vakten om hjälp. När det är så otroligt bråttom, så väldigt många tabletter som definitivt kommer att ända ett liv alldeles för tidigt. Så tidigt så hon inte ens hunnit börja än. När den ansvariga läkaren måste gå därifrån för att det kommer en hjärtinfarkt och sen igen för att det är för många nya på hjärtavdelningen som ger fel info av orutin. När narkosläkaren som ska ta med henne på intensiven måste springa därifrån ändå, för ett barns hjärta har slutat slå. När den ynkliga personalstyrkan på 5 pers som finns kvar, sen vi 3 som går till 02 är slutkörda och krökta går hem, måste övervaka en intensivvårdspatient förutom att ta hand om alla nya och alla som inte fått plats på de överfulla avdelningarna. De som ska jobba vidare sina 9,5 timme utan att ha fått en chans att stoppa nån energi i magen eftersom vi är alldeles för få för att undvara nån en kvart.
Ibland vill jag bara gråta. Önska att vi hade en personalstyrka som räckte till, som anpassats till det mycket högre antal som kommit nattetid de senaste åren. Budget som gjort det möjligt att anställa och utbilda erfaret folk istället för de ynkliga summor som får de attraktiva att skaka på huvudet och undra varför de ens kom dit och försökte, och en rimlig belastning så att vi kanske alltid skulle hinna äta lite snabbt på de 9,5 h vi jobbar nattetid. Som räckt till för att ha koll på alla patienter. Men det har inte hänt än fast så mycket varit på håret redan i över 3 år. Så snälla, kan du vänta så låt oss försöka göra det vi kan för dem som absolut behöver oss just då. Så ser det ut ibland. Just därför är väntetiden lång. Och måste få vara det.
lördag 3 oktober 2015
Läkarnas joursystem är en rostig, dyr dinosaurie
Låt oss leka med tanken på att folk kanske blir sjuka utanför kontorstid. Teoretiskt sett skulle det ju kunna hända även om läkarna föredrar att vi tror att det sällan inträffar. Tänk om läkarnas arbetstider skulle styras av patienternas behov istället för läkarnas bekvämlighet och ekonomiska vinning. Att de envisas med att hänga kvar vid ett uråldrigt joursystem som aldrig fungerat är för mig detsamma som att säga "vi är viktigare än ni, pöbeln". Vad skulle de säga om snöröjningen till deras dyra bostadsområden helt enkelt la ner mellan kl 16 och 8 och sa "nä, men det får helt enkelt se till att snöa på kontorstid". Kirurgerna är värst. De anser tydligen att ingen kirurgisk åkomma är såpass allvarlig att den inte kan vänta tills de är färdiga med det de tycker är roligare, eftersom det är helt i sin ordning att alla akuta patienter ska vänta i 4-5 timmar om jouren har tillfälle att slinka in på operation.Vi behöver 3 kirurger kvällstid men har 1, för annars måste de slåss om att få vara med på operationerna. Blir man kirurg för att tillfredsställa sig själv eller för att man vill bota? Och är kirurgin lika oviktig som deras bemanning antyder, är kirurgin i själva verket läkaryrkets lilla blindtarm, som kräver uppmärksamhet utan att fylla någon som helst funktion i akuta sammanhang?
Köerna på akuten finns där av samma anledning som de skulle finnas på restaurangerna om de körde samma race: "bli hungrig mellan 12-13 eller 19-20, annars har vi stängt". Och sjukhusen har inte råd att ge sköterskorna betalt? Men de har råd att ha alldeles för många läkare som skramlar runt på dagtid när de inte behövs och betala hutlöst för att ett fåtal ska vara bakjour och via telefon neka att hjälpa till på kvällarna när de faktiskt behövs? Kalla fakta. Och skulle vi prova att riva upp dessa förmåner så skulle de sparka bakut som en hoper småungar och vi akutsyrror skulle tvingas hålla liv i patienterna helt själva. Eller vänta nu, det gör vi ju redan.
Köerna på akuten finns där av samma anledning som de skulle finnas på restaurangerna om de körde samma race: "bli hungrig mellan 12-13 eller 19-20, annars har vi stängt". Och sjukhusen har inte råd att ge sköterskorna betalt? Men de har råd att ha alldeles för många läkare som skramlar runt på dagtid när de inte behövs och betala hutlöst för att ett fåtal ska vara bakjour och via telefon neka att hjälpa till på kvällarna när de faktiskt behövs? Kalla fakta. Och skulle vi prova att riva upp dessa förmåner så skulle de sparka bakut som en hoper småungar och vi akutsyrror skulle tvingas hålla liv i patienterna helt själva. Eller vänta nu, det gör vi ju redan.
fredag 2 oktober 2015
Akutsyrror, sjukhusets problemlösare. Var stolta!
Alla mörka, oroliga tankar jag haft nu när akuten liksom bär hela sjukvården i brist på vård- och intensivvårdsplatser och med alla kollegor som inte orkar med den tunga belastningen längre och därför lämnar den arbetsplats de är som klippta och skurna för. Stjärnorna på akuten som säger upp sig, känner att de tar slut vid nyss fyllda 30. Det har gjort mig ledsen, frustrerad och nästan rädd.
De tankarna försvann idag. Idag av alla dagar, gravt underbemannade som vi var så missade jag lunchen - och tro mig, det är det absolut värsta jag kan tänka mig för såväl egen del som för alla runtomkring mig, jag blir skogstokig om jag inte äter, fungerar inte på en fläck. Jag fick en komplimang som vände allt, en kommentar om att jag bara skrattar och löser problemen istället för att se dem som just problem. Så mycket betyder en liten kommentar, allt liksom vänder och blir okej. Och sen hör jag mig själv svara tvärsäkert ja på frågan om jag e suverän på att stickas. Jodå, jag studsade till själv, men insåg att jo, jag tycker nog faktiskt det innerst inne. Där och då bestämde jag mig. Det spelar ingen roll att vi på akuten tvingas lösa alla andras problem, just idag la jag och nyutbildade Mattias ner energi på att lösa både den välbemannade intensivens och den lågbelagda barnklinikens problem, trots att vi gick två syrror kort. Deras vana vid och intresse av komplex problemlösning i konstiga situationer är helt enkelt inte i parietet med en akutsyrras. Det spelar ingen roll att vi inte får det minsta erkännande för allt vi kan. För faktum är att vi KAN, VILL och TÖRS så mycket mer. Och just det gör oss ovärderliga för hela sjukhuset och fick mig att inse att vi borde vara stolta och sträcka på ryggen istället för att ta sk-t nonstop från alla håll.
Jag ger f-n inte upp nu. Akutsjukvård har äntligen blivit erkänd som en komplicerad, egen och väldigt speciell nisch och det faktum att landstingen är handlingsförlamade och hittar på lögner om sjuksköterskebrist när det egentligen handlar om oginhet, kartellbildning och ren och skär ekonomisk inkompetens i löneförhandlingarna med kompetenta syrror, ska inte få stoppa det som så många eldsjälar jobbat för (främst SENA och SWESEM). Det är dags att jag använder mig av alla mina egenheter till annat än att irritera, överraska, oroa och köra slut på mina vänner och chefer. Dags att jag kliver i mina skor.
Alla dessa störande egenskaper jag har går att använda till annat än att stånga pannan blodig om och om igen. Min outsinliga energi, nyfikenhet, tjurskallighet, min naiva, jobbiga optimism och det där sättet att alltid kasta mig in med huvudet före som bekymrar dem som bryr sig om mig, allt det går att vända till nåt positivt. Jag ska tima in 20 minuter här och där och trimma alla nyanställda, alldeles nyutbildade syrrekollegor och resten med, tills det inte gör nåt att de inte har erfarenhet. De ska få min istället. De ska få insikt i alla akuta situationer jag kan komma på, känna att de är bekväma i de mer ovanliga procedurer som det annars tar åratal att bli trygg i eftersom de inträffar så sällan. All den osäkerhet och prestationsångest jag dragits med genom åren ska vändas till deras fördel, den gör att jag förstår dem. De ska drivas att utvecklas, tackla utmaningar, uppmuntras att älska sitt jobb precis som jag gör. De ska få lära sig att vara stolta över vad de klarar av så att de stannar kvar och orkar. Jag ska helt enkelt lösa problemet på en basal nivå istället för att kriga högre upp, visa att det är möjligt och värdefullt. En form av konstgjord andning tills vårdsverige vaknar. Vi kan ventilera patienter som inte andas själva, pumpa runt deras blod med handkraft när deras hjärtan slutar slå. Kolossen landstinget har slutat fungera efter många års svikt och jag tror att om vi håller ut så ersätts den snart med något nytt och livskraftigt, en organisation som lyssnar, har driv och jobbar MED experter och eldsjälar istället för att bromsa dem.
De tankarna försvann idag. Idag av alla dagar, gravt underbemannade som vi var så missade jag lunchen - och tro mig, det är det absolut värsta jag kan tänka mig för såväl egen del som för alla runtomkring mig, jag blir skogstokig om jag inte äter, fungerar inte på en fläck. Jag fick en komplimang som vände allt, en kommentar om att jag bara skrattar och löser problemen istället för att se dem som just problem. Så mycket betyder en liten kommentar, allt liksom vänder och blir okej. Och sen hör jag mig själv svara tvärsäkert ja på frågan om jag e suverän på att stickas. Jodå, jag studsade till själv, men insåg att jo, jag tycker nog faktiskt det innerst inne. Där och då bestämde jag mig. Det spelar ingen roll att vi på akuten tvingas lösa alla andras problem, just idag la jag och nyutbildade Mattias ner energi på att lösa både den välbemannade intensivens och den lågbelagda barnklinikens problem, trots att vi gick två syrror kort. Deras vana vid och intresse av komplex problemlösning i konstiga situationer är helt enkelt inte i parietet med en akutsyrras. Det spelar ingen roll att vi inte får det minsta erkännande för allt vi kan. För faktum är att vi KAN, VILL och TÖRS så mycket mer. Och just det gör oss ovärderliga för hela sjukhuset och fick mig att inse att vi borde vara stolta och sträcka på ryggen istället för att ta sk-t nonstop från alla håll.
Jag ger f-n inte upp nu. Akutsjukvård har äntligen blivit erkänd som en komplicerad, egen och väldigt speciell nisch och det faktum att landstingen är handlingsförlamade och hittar på lögner om sjuksköterskebrist när det egentligen handlar om oginhet, kartellbildning och ren och skär ekonomisk inkompetens i löneförhandlingarna med kompetenta syrror, ska inte få stoppa det som så många eldsjälar jobbat för (främst SENA och SWESEM). Det är dags att jag använder mig av alla mina egenheter till annat än att irritera, överraska, oroa och köra slut på mina vänner och chefer. Dags att jag kliver i mina skor.
Alla dessa störande egenskaper jag har går att använda till annat än att stånga pannan blodig om och om igen. Min outsinliga energi, nyfikenhet, tjurskallighet, min naiva, jobbiga optimism och det där sättet att alltid kasta mig in med huvudet före som bekymrar dem som bryr sig om mig, allt det går att vända till nåt positivt. Jag ska tima in 20 minuter här och där och trimma alla nyanställda, alldeles nyutbildade syrrekollegor och resten med, tills det inte gör nåt att de inte har erfarenhet. De ska få min istället. De ska få insikt i alla akuta situationer jag kan komma på, känna att de är bekväma i de mer ovanliga procedurer som det annars tar åratal att bli trygg i eftersom de inträffar så sällan. All den osäkerhet och prestationsångest jag dragits med genom åren ska vändas till deras fördel, den gör att jag förstår dem. De ska drivas att utvecklas, tackla utmaningar, uppmuntras att älska sitt jobb precis som jag gör. De ska få lära sig att vara stolta över vad de klarar av så att de stannar kvar och orkar. Jag ska helt enkelt lösa problemet på en basal nivå istället för att kriga högre upp, visa att det är möjligt och värdefullt. En form av konstgjord andning tills vårdsverige vaknar. Vi kan ventilera patienter som inte andas själva, pumpa runt deras blod med handkraft när deras hjärtan slutar slå. Kolossen landstinget har slutat fungera efter många års svikt och jag tror att om vi håller ut så ersätts den snart med något nytt och livskraftigt, en organisation som lyssnar, har driv och jobbar MED experter och eldsjälar istället för att bromsa dem.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)