Ibland är jag glad att jag inte är polis. När våldet kryper upp framför näsan. När det som aldrig händer faktiskt händer. När det blöder, pyser ut ur alla hål medan vi gör hjärtlungräddning. När inget hjälper fast en erfaren kirurg kommer och bänder upp bröstkorgen, när vi är där, beredda att offra allt, prova allt för ett ungt liv. Springer efter blod, kämpar, pumpar. Stan som är så liten att gärningsmannen kommer till oss. Hur det känns? Det känns så in i h-e. Tårarna. Sorgen. Frustrationen. Verkligheten som försöker trycka sig in i min uppfattning om att ingen nånsin gör eller säger nåt i syfte att skada. När sa jag det sist, 12 timmar innan jag fick tänka om? Ingen är elak, människor gör misstag, visst, men inte med ond avsikt. Kan jag nå dit igen? Kan jag bli den jag var, nånsin?
Jag hoppas jag tänker så igen. Men gör jag det? Jag vet inte, jag har mött verkligheten, dragit ett lakan över en ung, frisk människas ansikte med all den förvirrade sorg mötet med världen kan ge. Och om ni bara visste. Hur ont det gör när man är sista instans och slutligen tvungen att ge upp. Ge upp om ett liv som inte borde ha tagit slut. Och med det, om all min naivitet, all min optimism och godtrogenhet. Lakanet över ansiktet, som jag hatar denna lilla detalj, drar bort det igen så fort jag kan, känns så respektlöst. Där ligger en människa. Är det okej med polisen, det är hans första. Jag kan inte. Kan inte låta lakanet ligga kvar. Har inte tid att stanna och stötta. Inte tid att tänka eller reagera heller.
Och känslan när jag vaknar nästa dag och allt är förändrat, jag är förändrad i grunden, men ändå så jobbade jag vidare som om inget hänt då, i timmar. Hur? Av nödvändighet. Vi har ingen backup. Funkar inte jag så finns ingen annan. Jag måste låsa allt jag känner, det har jag gjort otaliga gånger förut men aldrig så här fundamentalt. Och det finns inte nån som kan täcka upp när reaktionen kommer, jag måste dit igen fast hjärtat slår som en instängd fågel, snabbt, hårt och tårarna vill inte sluta rinna. Jag mår illa, allt finns där på akuten. Jag vill inte. Kroppen stegrar sig. Men alla som har nån möjlighet att förstå är innanför dörren. Jag går in efter en kort tvekan. Igen. Och blir mitt alter ego. Proffset. Som jag inte förstår, som jag föraktar men ändå behöver vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar