Akuten är aldrig vardag

I morse drack jag mitt kaffe. Väntade på att ha medarbetaresamtal. Väntade på att ha A-HLR träning (hjärtlungräddning med läkemedel och defibrillering)- på en docka. Men akuten är akuten. Det blev skarpt läge. 2 hjärtstopp på raken. Riktiga. Vad mycket mer komplicerad verkligheten är än riktlinjerna. Allt blir liksom anpassning, det blir så tydligt på en tänkt träningsdag. Och visst har vi hjärtstopp, fast sällan två så tätt inpå och med samma team. En läkare som jag ska lyssna på. En annan som är van att bli lyssnad på. Jag, som akutteamets teamledare, följer HLR-rådets riktlinjer så gott det går. Vem lyssnar jag på? Håller jag min position? Nej. Läkare är läkare. Vi anpassar oss. Jag får dåligt samvete. Jag styr ju mitt team. Inte helt efter HLR-reglerna just idag, även om vi följer alla de viktiga punkterna och fast jag uppriktigt tror att narkosläkarens ordinationer bara gör dem bättre. Efter en läkares order. Klart att jag förstår varför, att det blir bättre. Men det är inte så lätt heller, vi har våra riktlinjer och inget är ju svart eller vitt när det gäller människor, unika sjukdomsfall. Tidsschemat är tajt. Svårt nog ändå utan att ändra hela teamets tajming. Det blir liksom inte rätt inuti. Även om det är bättre i längden att göra avsteg från det de senaste vetenskapliga rönen lär oss, på grund av den unika situationen ibland. Det är svårt.

Men inget är å andra sidan lätt på akuten. Framför allt inte den roll vår undersköterska har, hon som är anhörigmottagare. En ung människa som dör. Jag kan inte hjälpa till, vår undersköterska är fantastisk och gör allt så bra så jag är liksom onödig bredvid. Jag går hem. Jag fick avsluta, bädda klart fast vi först inte hade varken identitet eller polisens ok. Det känns ok, bättre än att bara lämna allt. Men blir det nånsin ok när nån dör? Jobbet. Mitt liv. Min vardag fast ändå aldrig vardag. Går det nånsin vänja sig vid att 6 timmar av arbetsdagen går åt till oväntade, hemska tragedier som man aldrig kan förutspå? Förhoppningsvis inte. Det måste alltid kännas så här jobbigt, så här hemskt. Men samtidigt så bra att iallafall få försöka. Att ha förmånen att få försöka in i det sista.