02.00. En flodvåg av folk kommer. Felställda frakturer. Medvetslösa. Jag häpnar, det är ju sent. Jag inser att det är fredag, att mina konstiga arbetstider och ständiga extrapass gjort mig lite dagvill. En timme till alltså med samma stuk. Okej, vi jobbar på. En sniff, en titt på ögonen. Jag försöker försynt få kompisen till den medelålders "medvetslösa" mannen att förstå att det handlar om en promillehalt på väl över 2,5. Ånej, "en grogg bara, det har inget med alkohol att göra, du ska få se". Han sliter å drar i mig, men jag är ensam i övervaket med ytterligare två patienter och måste ta prover och EKG. Så vad kan jag göra, han andas ju och är fullt övervakad med en säker apparatur och jag är bara en meter bort, hos en annan patient. Jag förstår perspektivet och försöker förklara att jag är nöjd så länge han andas och att det kommer att ta timmar att nyktra till men att vi tagit alla prover som finns och håller koll. Jag ler vänt efter fjärde försöket att påstå att det bara var en grogg och väjer för tredje försöket att röra vid delar av min kropp som är bara mina. Möjligheten finns att jag har fel, så det är klart att jag är öppen för andra diagnoser. Fast nej, han har en promille på nästan 3,5 visar det sig. Man blir klockren på såna bedömningar efter nåt år. Två sekunder, snabbare än en alkometer.
Jag upplyser den tafsande kompisen om vilket hotell han bor på när han är för rastlös för att stanna men inte har en aning om vart han ska (ambulansen visste ju åtminstone) och tar emot en misshandel med ett stort gapande sår i mungipan. Det kommer så många samtidigt att bara en sjuksköterska kan stanna hos resten av patienterna, de har varit där länge och hälften av dem vill ha smärtlindring och har ju ingen aning om hur mycket vi springer omkring utanför deras rum. En nyanländ kvinna ifrågasätter varför det är låst nu när hon vill träffa en doktor, jag förklarar hur det ser ut nuförtiden med våld och hot. Hon fnyser. Jag inser att vi är oviktiga. Vi är ju där för att serva, och serva snabbt. Folk vill ju hem och sova, det är kallt även inne och väldigt sent. När hon måste vänta medan en kollega hämtar en kompress ringer hon på klockan fast hon kort därefter är fullt uppegående med två fungerande armar och förmodligen vet att det finns kompresser på apoteket. Som om ingen annan spelar nån roll när man är trött och vill hem och sova efter att ha varit på akuten för en .. struntsak. Jag bara gapar, jag har ju ett dropp i ena handen och en morfinspruta i den andra och är på väg till flera patienter jag hellre borde vara hos, men som får vänta eftersom man aldrig vet på akuten, ringer det så kan det vara allvarligt och brådskande. Eller gälla en kompress och en väntetid på nån minut.
Det är fredag. Vi har bra jourer. Det är blod lite här och där, stökigt men under kontroll. En vanlig helgnatt. En bra natt. Vi har inte brist på personal ännu som storstadssjukhusen, platser finns på avdelningarna tills imorrn, men det krävs ändå en hel del diskussioner och rättviseresonemang för varje inläggning. Slöseri med tid. Tid vi hellre skulle lägga på smärtlindring och info till patienterna, men jag gullar med avdelningar som har platser istället medan jag har telefonen fastklämd mot axeln och sätter en nål, hänger ett dropp. Oftast gör vi så, ett par, tre saker samtidigt. Vi är för få för att göra på nåt annat vis.
Jag tror (och hoppas) att avdelningspersonalen inte förstår hur det kan se ut på akutmottagningen, hur många som klättrar på oss och kräver; arga, rädda. Hur svårt det är att bedöma och omvärdera sjuka eller inte så sjuka människor innan man har provsvar, innan man har all information. Vi måste ju tro på vad de säger och kolla om eftersom de verkar oförskämt friska i förhållande till vad de anger. Men nej, ibland är det tveksamt om de ens behöver gå till hälsocentralen om ett par dar. Avdelningarna vet nog inte hur länge det tar att gipsa ett underben eller sy ihop en sårskada, fixa allt de kräver innan patienten kan bäddas ner under ett täcke hos dem. Jag är trött. Desillusionerad. Men nästa gång jag går dit kan det bli ett bra pass.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar