Akutsyrror, speciella, uthålliga men trots allt människor

Jag blir så arg, så frustrerad. Mina kollegor på akuter runt om i landet tar hand om extrema, ständigt ökande patientmängder men vem tar hand om dem? Vem tar ansvar, förutom alla dessa fantastiska syrror som sliter ihjäl sig? Inget händer ju!!! Allt blir bara värre och värre, värdefulla, intelligenta och fina människor blir sjukskrivna eller ger upp och söker sig till andra branscher efter många år av slit och varningssignaler som ingen lyssnar på. Jag har tur, hos oss ser jag alla tecken men det har inte gått så långt ännu. Patientflödet ökar snabbt, antalet platser sjunker i samma takt även hos oss men än har vi nätt och jämnt näsan över ytan.  I storstäder som Malmö och Stockholm är situationen så långt bortom all kontroll att den förmodligen kommer att ta åratal att rätta till. Smällen i dessa lägen tas till största delen av akuten. Av sköterskorna. Det fåtal som finns kvar.

Uppskattas de? Nej. Lönerna är desamma trots extrem brist. Arbetstiderna och villkoren försämras för varje år, ledig dag innebär sms och samtal med önskemål om att man ska ta ut sig bara lite till. Landstingen väntar. På vad? På varann? På att staten ska ta över ansvaret? På att dödsfallen och anmälningarna ska öka? Jag förstår inte. Vem vinner på att vänta tills situationen är så katastrofal att den är bortom all räddning? Jag följer debatten med en tung förtvivlan inombords. Vet ni att vi sörjer och skäms över Sverige? Vet ni att vi arbetar så hårt att vi inte har det minsta minne av hur vi kom hem efter jobbet, hjärnan liksom brinner. Kroppen gör ont. Överallt. Och så känns det för mig som jobbar där det ännu finns marginaler. Jag fick 1000 spänn i löneökning. Det kändes som ett hån att jag, trots 17 års lojalitet och den typ av erfarenhet som borde vara samhällets högst skattade och som det råder extrem brist på, ändå inte ens tjänar 30 000 - om det ens fanns en chans att orka heltid, vilket är en omöjlighet. Hur sjukt är det att jag som är hyfsat ung, frisk och mycket vältränad jobbar så hårt att jag inte orkar mer än 80%? Hur sjukt är det att ansvaret över landstingen vilar hos oinsatta politiker som inte förstår allvaret och tar de drastiska beslut som är nödvändiga? 

Hur sjukt är det att mina kollegor i storstadsregionerna tvingas till en punkt där de kollapsar på löpande band trots att de larmat i åratal medan de försökt göra två människors jobb? Vem tar över? Patienterna blir snabbt allt fler, allt sjukare. Vad har de för chanser om landstingen fortsätter att köra sina kompetenta, erfarna syrror såpass i botten att de inte finns där när de behövs. Landstinget lät dem gå. Landstingen utnyttjade dem till sista droppen, tills de inte orkade mer, och vände dem sedan ryggen. Akutsyrror. Jag tror att de flesta av oss är typ A-människor. Vi vill så mycket, är så flexibla och lösningsorienterade att ingen i nån annan bransch riktigt kan matcha oss. Vi är speciella, extrema, jobbiga och oersättliga. Vi ser det som inte syns, långt innan det händer, det som inte kan räddas. Men vi är människor vi med och det hårda mentala och fysiska tempo som vi gradvis tvingats till är nu så högt att ni skulle häpna.  Att ta rygg på oss, en ynka dag skulle knäcka de flesta. Det är omänskligt, även hos oss som inte är lika drabbade som Malmö och Stockholm. Det vore så lätt. Om landstingen slutade med sin barnsliga vägran att ge oss skälig lön, tidskompensation för alla de kvällar och helger vi offrar våra familjer för andras liv. Om staten tog nåt j-a ansvar och AGERADE. För ett halvår sen. Var är samhällsdebatten? Var är respekten för de liv vi inte längre har personal nog för att rädda?

Det är akuten som ringer... borttrollade platser finns, eller?

Sucken. Telefonluren som lämnas över med trötta ord "det är akuten som ringer...". Jag väntar, leendet kvar. Platsdiskussionen är en hel vetenskap. Medan vi dividerar i luren med varje avdelning, om varje patient och om och om igen påtalar att det är överbelagt överallt kommer det två eller tre nya. Patienter. Under några veckor har vi haft 27% fler patienter än vanligt, varje dag. Vi har ju ingen maxgräns - vi kan inte säga: nej, bårarna är slut. Rummen räcker inte till ens i vanliga fall, för det normala antalet 110/dag. Föreställ er då 140, att dagarna blir veckor som blev en månad. Hittills. Och ovanpå det ska vi diskutera varenda inläggning. De flesta går hem förstås efter en massa timmar, men några måste knölas in nånstans. Diskussion. Helst ska vi ringa tre avdelningar innan vi ringer den första igen. Och eftersom det är överbelagt ska vi hänga droppet, ge första behandlingen, fixa preop-proverna och u name it, och att vår överbeläggning är 27% spelar ingen roll. Sucken. Från min sida denna gång.

Det här läget med överbeläggningsdiskussioner och stängda platser som öppnas upp har vi haft de senaste åren. Men sjukhuset rapporterar att vi har 0 stängda platser läste jag häromdagen. 0??? Så de senaste 5,10,15 och nu över 20 platser som stängts har inte stängts, istället har man alltså trollat bort dem? Märkligt. Irriterande, speciellt som sjukhusledningen nyss meddelat att 5 platser till ska stängas. Jodå, de säger "till". Som om de första 20 stängda platserna faktiskt fanns. Vilket de gjorde. Innan de trollades bort.

Nu ryktas det om att sjuksköterskestudenter ska jobba i sommar. Som sjuksköterskor! Jag hoppas verkligen att det inte stämmer, men inget förvånar mig längre. Kanske har vi tur och har inga svårt sjuka patienter som kräver snabba insatser i sommar. Kanske. Eller så har vi det, precis som alla andra somrar. Den svårt sjuke patienten blir sämre. Han har en sjuksköterska som ännu inte har erfarenhet eller ens utbildning nog för att behandla det. Som inte ens vet hur bråttom det är. Den behandling som krävs, i vissa fall inom minuter, för att han inte ska dö försenas. Uteblir kanske helt. Hur blir det då? Mörklägger sjukhuset även detta, trollar bort hela fallet, precis som platserna som har stängts, fast de inte har stängts?

Jag vidhåller: allt som krävs är skäliga löner, rimlig tidsviktning för alla de kvällar och helger vi befinner oss på jobbet. Enkelt. Billigare än dödsfall. Billigare än sjukskrivningar. Sjuksköterskor finns men landstingen har bestämt sig för att de små eftergifter som krävs inte ska göras. Jag tror att det till stor del är prestige. 70% av min arbetstid är kvälls- eller nattetid. Varannan helg är jag på jobbet. Är det så orimligt att vi vill kunna se på tv med familjen nån gång eller iallafall äta middag med dem? Träffa vänner? Istället chansar landstinget. På att i sommar blir ingen riktigt sjuk, att inget akut händer i akutsjukvården.

Sjungande sjuksköterskor eller skuldtyngda lögnare

Tänk er en arbetsplats som slimmar och slimmar tills det fåtal som är kvar inte orkar mer. För att arbetsuppgifterna blivit allt fler och allt mer avancerade. För att om nån är sjuk, så finns det ingen annan att kalla in - schemat är så tajt, så snålt och bemanningen så knappt tilltagen att ingen finns som är tillgänglig. Någon får gå ett dubbelpass. Någon får inte gå hem efter att ha slitit häcken av sig under dagen. Så fungerar svensk sjukvård. Klart att många flyr.

Vi screenar våra samtal på lediga dagar. För att kunna vila. Telefonen ringer, vi får sms. Den efterlängtade lediga dagen trasas sönder av skuldkänslor. Jag måste ha en bra ursäkt. Beordrat pass hänger i luften. Jag ljuger. Jag älskar mitt jobb men det förstör mig. Jag hatar att ljuga och jag är usel på det. Det gör våld på mina viktigaste principer. Men jag orkar inte. Orkar inte mer, jag har inget val. Lögnen är mitt enda alternativ.

Jag var en sån som sjöng i korridorerna. Nu ljuger jag istället. Låtsas att jag har nåt viktigt att göra. Att jag är 10 mil bort. Jag hör sonens version av mina minnen "nej, du skulle ha slutat tio (22) då men du kom klockan två (02). Du var jättesen". Jättesen. Bra förälder. Skuld. Till min förvåning har jag ertappat honom med att ljuga för mig. Jag blev förskräckt först, men det är ju rätt logiskt. Om tonåringen ser mig ljuga varje ledig eftermiddag och kväll är det en rimlig följd att han tar efter. "Gör som jag gör, inte som jag säger". Ringar på vattnet.

Sommar är oftast inte ett löfte för oss. Det är ångest. Oro. I fjol hade jag en bra semester. Lite sen men rätt bra. Det innebär att i år blir den tidig. Tidig som i innan det svenska vädret ens funderat på att det är sommar. Och vi är så vana vid denna sakernas ordning att jag kommer att önska just de veckorna. Sjukhuset får inte vikarier. De gör inte ens ett allvarligt försök att ersätta de tomma rader som redan nu finns. "Vi följer lönedebatten i omvärlden" säger landstinget. Eh.. jaha. Intressant. Men det är ett bedrövligt svar på min desperata fråga om de kan tänka sig ett par rappa, nödvändiga beslut som ger mig hopp. 

GT skrev idag att med större bemanningstäthet skulle inte sommaren vara ett lika stort problem. Det går att dra det resonemanget längre. Med större bemanningstäthet skulle mina kollegor aldrig ha flytt. Med större bemanningstäthet skulle de fortfarande ha sjuksköterskor som sjöng i korridorerna.