Jag har ett gravt personlighetsfel. Jag tar mig själv på alltför stort allvar. Patetiskt, jag vet. Jag får alltså inte misslyckas.. ever! Att misslyckas innebär att jorden går under ju. Haha, eller hur..? Sen kommer en sån där uppenbarelse: jag har ju misslyckats lite varstans och jorden snurrar på rätt okej ändå. Det är ingen svartvit skala och det mesta kan göras bättre, eller iallafall på ett annat sätt.
Så. Nu tänker jag om. Annorlunda. Hur gör man det? Om jag börjar med de områden där jag känner mig mindre lyckad och tror jag borde ha gjort en del annorlunda. Förhållanden tex. Egentligen tycker jag ju att fallerade förhållanden är helt naturligt och okej eftersom alla människor (förhoppningsvis) utvecklas och förändras. Att inte våga prova är värre än att bryta upp.
Men har jag nånsin vågat ordentligt, jag som alltid trott att jag gjort allt så huvudstupa och helhjärtat? Skulle jag verkligen gå så oskadd från varje försök isåfall? Skulle jag då bli så förvånad över att jag helt utan förvarning är mer.. svåra ord för en icke-romantiker, det här.. villkorslöst tokgalen i nån än jag nånsin varit förut. Nån som kanske inte alls känner likadant. Jag känner mig lite dum som tappat garden så totalt. Han är å andra sidan som en vandrande önskelista. Så bra att jag faktiskt hellre vill att han är lycklig än att jag får fortsätta träffa honom. Tror jag. Eller så lurar jag mig själv, som att det är mitt sätt att göra ett misslyckande till nåt okej. Jahaja, så var vi där igen: misslyckanden, de finns ju inte. Jag HAR inte valt fel, jag provade ju och det är alltid positivt. Jag tror trots allt att han gjort mig bättre och gladare. Och att jag gjorde samma sak för honom. Så jo, det var värt det hur det än går. Även om vingarna går av så det skvätter om det växer det säkert ut nya.
Så. Vad det handlar om är inte att göra rätt, utan att göra, om och om igen. Att leva. Klapp på axeln. Minns det nu. Om och om igen, utan tvekan.
