Alla mörka, oroliga tankar jag haft nu när akuten liksom bär hela sjukvården i brist på vård- och intensivvårdsplatser och med alla kollegor som inte orkar med den tunga belastningen längre och därför lämnar den arbetsplats de är som klippta och skurna för. Stjärnorna på akuten som säger upp sig, känner att de tar slut vid nyss fyllda 30. Det har gjort mig ledsen, frustrerad och nästan rädd.
De tankarna försvann idag. Idag av alla dagar, gravt underbemannade som vi var så missade jag lunchen - och tro mig, det är det absolut värsta jag kan tänka mig för såväl egen del som för alla runtomkring mig, jag blir skogstokig om jag inte äter, fungerar inte på en fläck. Jag fick en komplimang som vände allt, en kommentar om att jag bara skrattar och löser problemen istället för att se dem som just problem. Så mycket betyder en liten kommentar, allt liksom vänder och blir okej. Och sen hör jag mig själv svara tvärsäkert ja på frågan om jag e suverän på att stickas. Jodå, jag studsade till själv, men insåg att jo, jag tycker nog faktiskt det innerst inne. Där och då bestämde jag mig. Det spelar ingen roll att vi på akuten tvingas lösa alla andras problem, just idag la jag och nyutbildade Mattias ner energi på att lösa både den välbemannade intensivens och den lågbelagda barnklinikens problem, trots att vi gick två syrror kort. Deras vana vid och intresse av komplex problemlösning i konstiga situationer är helt enkelt inte i parietet med en akutsyrras. Det spelar ingen roll att vi inte får det minsta erkännande för allt vi kan. För faktum är att vi KAN, VILL och TÖRS så mycket mer. Och just det gör oss ovärderliga för hela sjukhuset och fick mig att inse att vi borde vara stolta och sträcka på ryggen istället för att ta sk-t nonstop från alla håll.
Jag ger f-n inte upp nu. Akutsjukvård har äntligen blivit erkänd som en komplicerad, egen och väldigt speciell nisch och det faktum att landstingen är handlingsförlamade och hittar på lögner om sjuksköterskebrist när det egentligen handlar om oginhet, kartellbildning och ren och skär ekonomisk inkompetens i löneförhandlingarna med kompetenta syrror, ska inte få stoppa det som så många eldsjälar jobbat för (främst SENA och SWESEM). Det är dags att jag använder mig av alla mina egenheter till annat än att irritera, överraska, oroa och köra slut på mina vänner och chefer. Dags att jag kliver i mina skor.
Alla dessa störande egenskaper jag har går att använda till annat än att stånga pannan blodig om och om igen. Min outsinliga energi, nyfikenhet, tjurskallighet, min naiva, jobbiga optimism och det där sättet att alltid kasta mig in med huvudet före som bekymrar dem som bryr sig om mig, allt det går att vända till nåt positivt. Jag ska tima in 20 minuter här och där och trimma alla nyanställda, alldeles nyutbildade syrrekollegor och resten med, tills det inte gör nåt att de inte har erfarenhet. De ska få min istället. De ska få insikt i alla akuta situationer jag kan komma på, känna att de är bekväma i de mer ovanliga procedurer som det annars tar åratal att bli trygg i eftersom de inträffar så sällan. All den osäkerhet och prestationsångest jag dragits med genom åren ska vändas till deras fördel, den gör att jag förstår dem. De ska drivas att utvecklas, tackla utmaningar, uppmuntras att älska sitt jobb precis som jag gör. De ska få lära sig att vara stolta över vad de klarar av så att de stannar kvar och orkar. Jag ska helt enkelt lösa problemet på en basal nivå istället för att kriga högre upp, visa att det är möjligt och värdefullt. En form av konstgjord andning tills vårdsverige vaknar. Vi kan ventilera patienter som inte andas själva, pumpa runt deras blod med handkraft när deras hjärtan slutar slå. Kolossen landstinget har slutat fungera efter många års svikt och jag tror att om vi håller ut så ersätts den snart med något nytt och livskraftigt, en organisation som lyssnar, har driv och jobbar MED experter och eldsjälar istället för att bromsa dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar