Idag är jag ledig. Efter en jobbhelg med blixthalka, flunsor, stormvindar, sportlovsstart och en måndagkväll som var mer MÅNDAG än vanligt är jag lite lätt halvdöd. Alla som haft oturen att befinna sig på en akutmottagning vilken som helst en måndag, vet precis vad jag menar. Det liknar inget annat: en måndag kväll på akuten är en inblick i skärselden för både patienter och personal.
Oftast skrattar kollegorna och hälsar en med "välkommen till kaoset", vilket piggar upp eftersom kaoset är synligt redan utanför. Glada jobbarkompisar är liksom det som får stället att funka mitt i allt - bland alla sängar som blockerar korridorerna när rummen är fulla, bland alla frågor och bitska klagomål på väntetid, bland högen av ordinationer som bara växer.. Vi säger att vi skottar; vi jobbar häcken av oss och det blir ändå bara värre eftersom. Men vi vet ju att det vänder, det kan dröja fjorton timmar innan det slutar rasa in folk, men det vänder och till slut blir det hanterbart.
I upphandlingens gyllene tidsålder är det oftast på dessa måndagar som vi får slut på en massa nödvändiga läkemedel, utrustning och tvätt. Mycket är restnoterat och levereras helt enkelt inte. Droppaggregat, sprutor, livsviktiga läkemedel. Så mitt i störtfloden måste vi prioritera bort självklara åtgärder och uppfinna nya lösningar. Och vårdplatser har vi såklart inte heller, men det vet nog de flesta i Sverige hoppas jag. Bristen på vårdplatser gör att vi har dubbelt så många på akuten som vi borde ha, precis som på resten av Sveriges akutmottagningar.
Vi sätter gipstejp över blodfläckar och kräks och jobbar på i smutsiga kläder eftersom ombyten inte är levererade, vi tar extra blodtryck på dem som skulle haft ett av de dropp som inte finns och på dem som väntat i fem timmar på en sängplats nånstans, vi mikrar pyttipanna eftersom alla tror de ska svälta ihjäl om de missat en måltid. Vi som ofta missar vår lunch/middag pga jobbet vet att det inte stämmer. Och ibland funderar jag på vad dessa politiker som beslutat om skattesänkningar och privatiseringar skulle göra om de stod där med alla kritiska patienter, problem och klagomål? En vild chansning är att de skulle kräkas av ångest och gråta en skvätt på vägen hem. Vi är luttrade, vi vet att det vänder efter tre på natten. Men hur länge kan vi räkna med det - alltfler kommer sent på kvällarna och nätterna då vi är så få att smärtgränsen passeras flera ggr om.
Sådärja, första blogginlägget.. Det handlar om en måndag, det handlar om frustration. Det handlar om att läget blir allt värre och inget händer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar