En ovanligt skakad akutsyrra i kväll

Åh, vilken dag. Förkyld. Tung och trögtänkt. Och sen händer det. Ett riktigt sjukt barn. Anafylaxi, Den Ultimata Skräcken. Barnjouren kommer inte hinna ner. Du chockar dig själv när omställningen sker. Alter egot tar över. Allt du nånsin lärt dig finns där, lättillgängligt. Allt är knivskarpt. Självklart. Du kliver ur din tankspridda eftertänksamma personlighet och blir proffs ut i fingerspetsarna, du är blixtsnabb, erfaren, trygg och modig. Matten sitter som ett smäck, händerna är stabila som aldrig förr. Du räknar ut den ovana dosen och kontrollerar den 3 ggr på 2 sekunder, sticker utan att tveka en spruta i det mjuka barnlåret, sen en grov kanyl i den lilla armen utan att du ens reflekterar över att det är din enda chans. Du ser tveklöst in i ögonen på barnet som har panik över att hon inte kan andas och ler lugnande medan du täcker hennes näsa, mun och napp med en mask med syrgas. Du vet exakt hur du ska göra för att få henne att lita på dig. 3 år. Fast det vet du inte då, du vet inte ens hennes namn. Det får komma sen. Den nödvändiga kontakten i blicken finns där, vi känner varandra på ett märkligt, undermedvetet plan.

Oron i barnjourens ögon när hon kommer, du räknar ut doserna själv för att avlasta tills hon tagit in allt, andats färdigt, hon är säker och skärpt efter några få minuter. Du småpratar under tiden lugnande med mamman som börjar förstå att det är allvar. Du blir nån som du aldrig trodde du kunde vara, en fuck-ng TVhjälte. Fast det vet du inte då, då agerar du bara. Pratar lugnt och lågmält, stänger av all hotfull empati, stänger av ljudet av larmande apparater, tänker som en dator - felfritt utan rädsla och ett steg före - agerar utan tvekan, räddar liv. Efteråt utom synhåll, då skakar du. Skakad av vad som kunde ha hänt och av den du blev, den du inte visste fanns därinne, den som till och med fungerar klockrent när det är ett litet barn. Du är lättad. Imponerad och stolt över dig själv. Men hur kunde du? Hur kunde du stänga av alla känslor och bara fungera och kalkylera mitt i det som borde skrämma bortom vett och sans, sticka nålen som anpassats för vuxna i det mjuka låret och i den lilla runda armen utan nån tvekan och hänsyn? Hur kunde du bara vara så kall - smärtan kommer som en våg efteråt, du gjorde henne illa. Är du känslokall, utan empati? Hur är det ens möjligt att stänga av så där? Det kramar till i bröstet, i hjärtat, i allt som är mänskligt. Hur kan du ens veta så säkert att kontakten du och barnet hade var verklig när det egentligen inte är logiskt med så ögonblicklig tillit? Du vill bara gråta, mest av lättnad, du är hög av adrenalin och av stolthet. Allt gick bra. Men ont gör det att veta att du inte hade tid för bedövning och de förklaringar som en treåring behöver. Fast nu har hon ju tid, kanske sjunker det in i min skalle imorrn. Hon har tid. Hon fortsätter finnas. I livet. Och taggen i mitt hjärta bäddas in. Snart. Och det är ju just för detta jag älskar mitt jobb. Det är just för dessa ögonblick som vi alla fortsätter hålla oss på tå, dygnet runt.

Tungt på akuten ett tag

Hej igen! Var nära å krisa ihop ett tag, men nu är det bättre. Det är så frustrerande att ständigt få klagomål och att möta den aldrig sinande strömmen av folk på kvällar när väntetiden till doktor redan är bortom all rim och reson. De flesta patienter är på akuten i 5-8 timmar. Fatta hur många nya som hinner komma på den tiden.. Och jag har oroat mig för alla som blir sjuka i sommar, när vårdkrisen nått den där punkten då allt rasar ihop. Ville så gärna att landstingen och Sverige skulle försöka vända sköterskebristen och öka antalet vårdplatser medan tid fanns. På nåt konstigt sätt fick jag för mig att det fanns nåt jag kunde göra för att driva igenom de små förändringar som vi alla vet behövs. Jag har insett nu att jag kan tjata mig blå med enkla förslag till landstingsledningen och extraknäcka tills jag går sönder, men det förändrar inget. Sverige vill inte vakna. Inte än.

Så. Jag har slutat att svara i telefonen och rädda situationen när det krisar pga slimmad bemanning, slutat ha dåligt samvete, slutat försöka peppa landstinget att agera. Jag tränar, äter ordentligt och extra eftersom kroppen ständigt är stressad på turboväxeln och hoppas att jag håller till semestern. Jobbet har varit så tungt det senaste halvåret, så orimligt stressigt med det kraftigt ökade patientantalet att allt plötsligt handlar om jobbet, överlevnad och om att undvika sjukskrivning. Jag gjorde ett dagpass förra veckan, mitt första på ett år eller mer - och var helt förbluffad över hur mycket ork och tid jag hade när jag kom hem. Är det så medelsvensson har det - paradiset? Ork kvar är en utopi för mig som nästan uteslutande jobbar kvällar, då vår belastning är som störst. Efter ett kvälls- eller nattpass på akuten går du hem så fysiskt utmattad att du inte ens orkar räta på ryggen och fötterna är så ömma att jag rullar ihop dem för att avlasta trampdynorna. Oftast har jag inte suttit ner mer än under lunchrasten. Så mentalt slut av ett orimligt ansvar över liv och död, av extrem stress och av alla elaka och ironiska påhopp att det känns som att jag aldrig mer vill sticka huvudet utanför dörren och ibland kan jag inte för mitt liv minnas var jag parkerat.

Vi är de som vårdar intensivvårdspatienterna de första 3-4 timmarna, den mest kritiska tiden. Fast vår personaltäthet/patient är en bråkdel av deras och medan vi samtidigt bedömer nya patienter och tar emot klagomål från dem som kunde ha väntat två dagar till, men som är arga för att de inte får träffa läkaren förrän efter 6 timmar. Vi är frontlinjen som tvingas ta ansvar för primärvård, brist på vårdplatser och material. Den senaste veckan har den värsta pressen lättat hos oss (förutom beredskapsläget då sex brandskadade kom samtidigt). Ingen av oss vet varför det plötsligt är bättre. Vad vi vet är att det är tillfälligt. De senaste åren har det blivit värre och värre i en snabb takt. Men vi är konstiga, vi anpassar oss så snabbt. Vi skrattar, njuter, skämtar åter med ambulansarna, tar extra bra hand om de patienter vi har så länge och passar helt enkelt på att hämta andan. Fast egentligen har vi ändå mer patienter nu än för ett år sen, med samma bemanning. Nu ser jag fram emot sommaren igen - utan ångest. Min semester är min. Landstingets brist på initiativ och ansvar är inte mitt problem. Jag överlever, går inte sönder fast jag vacklat på gränsen tre fyra ggr de senaste åren. Det har blivit vardag. Och jag älskar fortfarande mitt jobb. Mitt jobb är halva mitt liv och går det fortsätta i höst så är jag lycklig.

Akutsyrror, speciella, uthålliga men trots allt människor

Jag blir så arg, så frustrerad. Mina kollegor på akuter runt om i landet tar hand om extrema, ständigt ökande patientmängder men vem tar hand om dem? Vem tar ansvar, förutom alla dessa fantastiska syrror som sliter ihjäl sig? Inget händer ju!!! Allt blir bara värre och värre, värdefulla, intelligenta och fina människor blir sjukskrivna eller ger upp och söker sig till andra branscher efter många år av slit och varningssignaler som ingen lyssnar på. Jag har tur, hos oss ser jag alla tecken men det har inte gått så långt ännu. Patientflödet ökar snabbt, antalet platser sjunker i samma takt även hos oss men än har vi nätt och jämnt näsan över ytan.  I storstäder som Malmö och Stockholm är situationen så långt bortom all kontroll att den förmodligen kommer att ta åratal att rätta till. Smällen i dessa lägen tas till största delen av akuten. Av sköterskorna. Det fåtal som finns kvar.

Uppskattas de? Nej. Lönerna är desamma trots extrem brist. Arbetstiderna och villkoren försämras för varje år, ledig dag innebär sms och samtal med önskemål om att man ska ta ut sig bara lite till. Landstingen väntar. På vad? På varann? På att staten ska ta över ansvaret? På att dödsfallen och anmälningarna ska öka? Jag förstår inte. Vem vinner på att vänta tills situationen är så katastrofal att den är bortom all räddning? Jag följer debatten med en tung förtvivlan inombords. Vet ni att vi sörjer och skäms över Sverige? Vet ni att vi arbetar så hårt att vi inte har det minsta minne av hur vi kom hem efter jobbet, hjärnan liksom brinner. Kroppen gör ont. Överallt. Och så känns det för mig som jobbar där det ännu finns marginaler. Jag fick 1000 spänn i löneökning. Det kändes som ett hån att jag, trots 17 års lojalitet och den typ av erfarenhet som borde vara samhällets högst skattade och som det råder extrem brist på, ändå inte ens tjänar 30 000 - om det ens fanns en chans att orka heltid, vilket är en omöjlighet. Hur sjukt är det att jag som är hyfsat ung, frisk och mycket vältränad jobbar så hårt att jag inte orkar mer än 80%? Hur sjukt är det att ansvaret över landstingen vilar hos oinsatta politiker som inte förstår allvaret och tar de drastiska beslut som är nödvändiga? 

Hur sjukt är det att mina kollegor i storstadsregionerna tvingas till en punkt där de kollapsar på löpande band trots att de larmat i åratal medan de försökt göra två människors jobb? Vem tar över? Patienterna blir snabbt allt fler, allt sjukare. Vad har de för chanser om landstingen fortsätter att köra sina kompetenta, erfarna syrror såpass i botten att de inte finns där när de behövs. Landstinget lät dem gå. Landstingen utnyttjade dem till sista droppen, tills de inte orkade mer, och vände dem sedan ryggen. Akutsyrror. Jag tror att de flesta av oss är typ A-människor. Vi vill så mycket, är så flexibla och lösningsorienterade att ingen i nån annan bransch riktigt kan matcha oss. Vi är speciella, extrema, jobbiga och oersättliga. Vi ser det som inte syns, långt innan det händer, det som inte kan räddas. Men vi är människor vi med och det hårda mentala och fysiska tempo som vi gradvis tvingats till är nu så högt att ni skulle häpna.  Att ta rygg på oss, en ynka dag skulle knäcka de flesta. Det är omänskligt, även hos oss som inte är lika drabbade som Malmö och Stockholm. Det vore så lätt. Om landstingen slutade med sin barnsliga vägran att ge oss skälig lön, tidskompensation för alla de kvällar och helger vi offrar våra familjer för andras liv. Om staten tog nåt j-a ansvar och AGERADE. För ett halvår sen. Var är samhällsdebatten? Var är respekten för de liv vi inte längre har personal nog för att rädda?

Det är akuten som ringer... borttrollade platser finns, eller?

Sucken. Telefonluren som lämnas över med trötta ord "det är akuten som ringer...". Jag väntar, leendet kvar. Platsdiskussionen är en hel vetenskap. Medan vi dividerar i luren med varje avdelning, om varje patient och om och om igen påtalar att det är överbelagt överallt kommer det två eller tre nya. Patienter. Under några veckor har vi haft 27% fler patienter än vanligt, varje dag. Vi har ju ingen maxgräns - vi kan inte säga: nej, bårarna är slut. Rummen räcker inte till ens i vanliga fall, för det normala antalet 110/dag. Föreställ er då 140, att dagarna blir veckor som blev en månad. Hittills. Och ovanpå det ska vi diskutera varenda inläggning. De flesta går hem förstås efter en massa timmar, men några måste knölas in nånstans. Diskussion. Helst ska vi ringa tre avdelningar innan vi ringer den första igen. Och eftersom det är överbelagt ska vi hänga droppet, ge första behandlingen, fixa preop-proverna och u name it, och att vår överbeläggning är 27% spelar ingen roll. Sucken. Från min sida denna gång.

Det här läget med överbeläggningsdiskussioner och stängda platser som öppnas upp har vi haft de senaste åren. Men sjukhuset rapporterar att vi har 0 stängda platser läste jag häromdagen. 0??? Så de senaste 5,10,15 och nu över 20 platser som stängts har inte stängts, istället har man alltså trollat bort dem? Märkligt. Irriterande, speciellt som sjukhusledningen nyss meddelat att 5 platser till ska stängas. Jodå, de säger "till". Som om de första 20 stängda platserna faktiskt fanns. Vilket de gjorde. Innan de trollades bort.

Nu ryktas det om att sjuksköterskestudenter ska jobba i sommar. Som sjuksköterskor! Jag hoppas verkligen att det inte stämmer, men inget förvånar mig längre. Kanske har vi tur och har inga svårt sjuka patienter som kräver snabba insatser i sommar. Kanske. Eller så har vi det, precis som alla andra somrar. Den svårt sjuke patienten blir sämre. Han har en sjuksköterska som ännu inte har erfarenhet eller ens utbildning nog för att behandla det. Som inte ens vet hur bråttom det är. Den behandling som krävs, i vissa fall inom minuter, för att han inte ska dö försenas. Uteblir kanske helt. Hur blir det då? Mörklägger sjukhuset även detta, trollar bort hela fallet, precis som platserna som har stängts, fast de inte har stängts?

Jag vidhåller: allt som krävs är skäliga löner, rimlig tidsviktning för alla de kvällar och helger vi befinner oss på jobbet. Enkelt. Billigare än dödsfall. Billigare än sjukskrivningar. Sjuksköterskor finns men landstingen har bestämt sig för att de små eftergifter som krävs inte ska göras. Jag tror att det till stor del är prestige. 70% av min arbetstid är kvälls- eller nattetid. Varannan helg är jag på jobbet. Är det så orimligt att vi vill kunna se på tv med familjen nån gång eller iallafall äta middag med dem? Träffa vänner? Istället chansar landstinget. På att i sommar blir ingen riktigt sjuk, att inget akut händer i akutsjukvården.

Sjungande sjuksköterskor eller skuldtyngda lögnare

Tänk er en arbetsplats som slimmar och slimmar tills det fåtal som är kvar inte orkar mer. För att arbetsuppgifterna blivit allt fler och allt mer avancerade. För att om nån är sjuk, så finns det ingen annan att kalla in - schemat är så tajt, så snålt och bemanningen så knappt tilltagen att ingen finns som är tillgänglig. Någon får gå ett dubbelpass. Någon får inte gå hem efter att ha slitit häcken av sig under dagen. Så fungerar svensk sjukvård. Klart att många flyr.

Vi screenar våra samtal på lediga dagar. För att kunna vila. Telefonen ringer, vi får sms. Den efterlängtade lediga dagen trasas sönder av skuldkänslor. Jag måste ha en bra ursäkt. Beordrat pass hänger i luften. Jag ljuger. Jag älskar mitt jobb men det förstör mig. Jag hatar att ljuga och jag är usel på det. Det gör våld på mina viktigaste principer. Men jag orkar inte. Orkar inte mer, jag har inget val. Lögnen är mitt enda alternativ.

Jag var en sån som sjöng i korridorerna. Nu ljuger jag istället. Låtsas att jag har nåt viktigt att göra. Att jag är 10 mil bort. Jag hör sonens version av mina minnen "nej, du skulle ha slutat tio (22) då men du kom klockan två (02). Du var jättesen". Jättesen. Bra förälder. Skuld. Till min förvåning har jag ertappat honom med att ljuga för mig. Jag blev förskräckt först, men det är ju rätt logiskt. Om tonåringen ser mig ljuga varje ledig eftermiddag och kväll är det en rimlig följd att han tar efter. "Gör som jag gör, inte som jag säger". Ringar på vattnet.

Sommar är oftast inte ett löfte för oss. Det är ångest. Oro. I fjol hade jag en bra semester. Lite sen men rätt bra. Det innebär att i år blir den tidig. Tidig som i innan det svenska vädret ens funderat på att det är sommar. Och vi är så vana vid denna sakernas ordning att jag kommer att önska just de veckorna. Sjukhuset får inte vikarier. De gör inte ens ett allvarligt försök att ersätta de tomma rader som redan nu finns. "Vi följer lönedebatten i omvärlden" säger landstinget. Eh.. jaha. Intressant. Men det är ett bedrövligt svar på min desperata fråga om de kan tänka sig ett par rappa, nödvändiga beslut som ger mig hopp. 

GT skrev idag att med större bemanningstäthet skulle inte sommaren vara ett lika stort problem. Det går att dra det resonemanget längre. Med större bemanningstäthet skulle mina kollegor aldrig ha flytt. Med större bemanningstäthet skulle de fortfarande ha sjuksköterskor som sjöng i korridorerna.

Mat på akuten? Knappast prio 1

Jag är stolt över min arbetsplats, över kollegorna och våra sepsislarm, traumateam, trombolyslarm o dy, sånt vi gör för att förbättra överlevnad. Igår läste jag om en studie som visar att akutmottagningarna "hoppar över" omvårdnaden, att vi måste se mer till den mindre brådskande patientens hela behov. Jag blev arg och kränkt och jag antar att det är fel. Fel av mig att bli förbannad, även om jag blir det pga omtanke om de mest sjuka. Visst, vi är usla på att hålla reda på om folk med låg prio har varit utan mat i 4 timmar, kanske kollar vi för sällan om det är blött i sängen. Men vi tar armeer av prover, blodtryck, bladderscans och EKG:n varje timme. Vi springer i skytteltrafik med dropp och Morfin. Vi är hela tiden tvungna att prioritera om för att det händer nåt. Varför lades så stor vikt vid matintag - är det servering eller sjukvård vi ska fokusera på? 

Eftersom all personal har fullt upp så måste nåt prioriteras bort isåfall. Ska vi sluta ta prover? Ska patienterna gå någon annanstans för gipsning? Omvårdnad är såklart annat än mat. Vi prioriterar smärtlindring åt dem som har väldigt ont, vi tittar till, följer till toaletten och ger den lilla information vi har i den mån vi hinner. Mat? Visst är det viktigt för äldre som inte har anhöriga med sig. De anhöriga har oftast ben och skulle kunna gå och fixa mat kan man tycka. Men i övrigt? Det känns bara absurt och verklighetsfrånvänt att ens ta upp det. Alla akutmottagningar sliter hund och är under extremt tryck. Besökarna blir fler i samma takt som syrrorna flyr. Att människor som har såpass lindriga skador/sjukdomar att de får vänta länge på doktorn missar en måltid är inte nån av mina prioriteringar. Ledsen. Att fokusera på deras helhetsbehov innebär att jag tar tid från dem som behöver den bättre.

Nu har jag iofs inte läst själva studien, utan bara hans beskrivning av vad han kommit fram till. Killen har jobbat på akutmottagningar. Visst. För 5-7 år sen var det skillnad. Då travade jag ofta runt och serverade mat. För att jag hann, inte för att de behövde det. Skillnaden: Förut tills nu. Då innan flertalet rutinerade kollegor slutade och istället valde drägliga jobb. Slutade de ungefär samtidigt som schemat blev omöjligt, samtidigt som patientflödet ökade, samtidigt som mina fötter blev alltför ömma för annat än löparskor? Det tog förmodligen några år lite i taget och jag vande mig väl. Jag minns att vi under några år hade veckor som var lite tuffare än andra. Veckorna blev sen till månader. Och nu är det vardag. De enda veckor vi räknar som tuffa nu är de när vi slår besöksrekord. Så slå mig inte i huvudet med det vi inte gör. Vi har fullt upp med det vi måste göra - och göra snabbt.

Komplicerade koncept - i landstinget och i huvudet

Torsdag. Medan ni planerar fredagsmys laddar jag för jobbhelg och längtar dit efter några dagar av utbildning, fast jag vet att det blir slitigt och stundtals kaos. Men man väljer inte att jobba på akuten om man inte älskar folk, fart och kaos. I hemlighet iallafall. Lite skamset.

Jag har fått ett svar från mitt landsting efter mina försök att lyfta dem under armarna. De förklarar pedagogiskt att det inte går att höja lönen hur som helst för att rekrytera medan tid är - de har ju en ansträngd ekonomi. Eh.. jaha, verkligen? Den blev knappast bättre av böterna de betalat för all övertid personalbristen lett till. Eller av att bemanningssköterskor gått på schema till en kostnad av 5000 per pass. 

Klappa mig överseende på huvudet och förklara gärna. Jag är ju bara en sjuksköterska och förväntas inte förstå så komplicerade koncept som pengar. Jag hanterar ju bara människor; enkla biologiska system. Jag ska inte bry mitt lilla huvud med att registrera att svåra komplikationer som lungödem och annat blir allt vanligare i takt med att sjukvårdskrisen förvärras eller oroa mig över framtiden och trötta jobbarkompisar. Mitt lilla huvud och mina övriga biologiska system fungerar ändå lite sådär i nuläget när jag tänker efter.  

Satte mig nämligen på tåget efter några toppendagar med massvis av intryck och upptäckte att jag har bara en människa i huvudet. Som blockerar allt annat. Som jag åker ifrån - och som är helt ovetande om alltihop. Helt oförberett är världen upp och ner och jag har ingen aning om vad som hände med sagda huvud. Inget har ju hänt utanför det. Han vet förmodligen knappt vad jag heter och jag vet ingenting alls. Nytt, ovant och alldeles omöjligt. Lite sådär som livet är ibland. Och livet har ju en tendens att rätta till saker och ting, så det ordnar sig - väl? Kanske är jag bara lite tidigt ute med vårförvirringen. Och jag är fullvuxen och en cyniker; jag tror inte ens på sånt där trams. Jag har full kontroll över mig själv. För det mesta.

Och jodå, jag är tillbörligt tacksam över att en landstingspolitiker tog sig tid att svara fast jag är en enkel gräsrot, även om jag är lite stött över att ett par av mina förslag tydligen inte var värda att kommentera alls. Vad de inte förstår är att jag brinner för vad jag gör och kan åstadkomma. Vad vi alla kan åstadkomma. Måste för övrigt skärpa upp mig och kolla verkligheten. Huvudstupa knäpp och .. vad kallas det - förälskad? blir man inte bara sådär. Punkt. Och absolut inte i nån som inte vet att man finns. Haha, fast lite roligt är det ändå. Kaos i privatlivet, jodå det matchar ju fint...